Försvara den offentliga, fria konsten

Krönika för tidningen Konstnären nr 4 2024

TEXT: Sara Edström

BILD: Jennie Lind

Under min tid som ordförande har jag oräkneliga gånger hamnat i debatter om offentlig konst. Det som enligt mig skulle kunna vara högst väsentliga, inspirerande samtal om konstens plats och betydelse i våra gemensamma rum, som handlar om vad det innebär att vara människa och samhällsmedborgare, det förvrids ofta till populistiska utspel som skjuter denna värdefulla dialog i sank.

Ofta tänker jag att bland de slöaste utspel man kan göra som politiker är att peka på ett konstverk och säga “kolla så fult och dyrt! Det är detta konstverks fel att vi inte har pengar till vård, skola och omsorg!” Det är slött eftersom det alltid fungerar. Människor blir uppjagade i kommentarsfälten och sådana uttalanden behöver aldrig följas upp med fakta eller nyansering utan lever sitt eget liv efter att man satt bollen i rullning.

Självklart är det en mycket större politisk och retorisk utmaning att på djupet analysera och beskriva vari konstens och kulturens värde ligger för oss människor och för vårt samhälle som en fungerande demokrati. Vi som arbetar med bild- och formkonst sitter inne med en oändlig mängd sammanlagd erfarenhet av just detta, men samtidigt är vi också försiktiga med att lyfta dessa nytto-aspekter av konsten. Debatten om huruvida konsten instrumentaliseras och på så vis endast får sitt värde om det kan påvisas att den bidrar till att öka attraktionskraften och inflyttningen till en kommun eller minska otryggheten i ett bostadsområde, den är ofta en balansgång. Om vi frestas att enbart bekräfta konstens existensberättigande i ekonomiska och enkelt mätbara värden så ger vi ju samtidigt bränsle till dem som vill kapa bort allt som de anser tärande, obegripligt och ja, "konstigt".

Allt oftare hör jag numera argumentet att eftersom si eller så många medborgare uttryckt sin åsikt att ett visst konstverk inte tilltalar just dem så ska de ha rätt att stoppa det. Tonläget i den politiska debatten ger ibland sken av att det här är den rådande åsikten bland Sveriges befolkning och därmed känner sig den som protesterar och gapar som att den för allas vår talan. I den allmänna villervallan är det då lätt att glömma bort att det runt om i Sverige, enligt en rapport från Konstnärsnämnden från 2020, ges cirka 400 uppdrag för offentliga konstnärliga gestaltningar per år. Det är uppenbart att alla utom några få av dessa genomförs utan protester.

Det var stärkande att läsa de cirka 150 kommentarerna under Ring P1:s inlägg på Facebook efter att jag debatterat enprocentsregeln med med Christian Ekström, vd på Skattebetalarnas förening, i Sveriges Radios morgonprogram i P1. Jag blev positivt överraskad av att de allra flesta i kommentarstråden kastade sig in i debatten till starkt försvar för den offentliga konsten, och den offentligt finansierade kulturen överhuvudtaget.

Vi är ju i realiteten många fler som värnar den fria konsten, värnar enprocentsregeln och värdesätter offentlig konst än de som vill kapa bort den. Men vi lever i tider då vi måste komma ihåg att försvara den offentliga, fria konsten även om just vi, just denna gång, kanske skulle tycka att just detta konstverk inte tilltalar just mig. Frågan är större och bredare än så. Eller hur?

Sara Edström
konstnär och riksordförande,
Konstnärernas Riksorganisation