Konstsekten

TEXT: Hannah Ingvoldstad

BILD: Ida Brogren

Hur mycket sektbeteende kan egentligen tillskrivas konstvärlden? Curatorn och kritikern Hannah Ingvoldstad dyker ner i sektlitteraturen och ser en rad paralleller.

Befinner vi oss i en sekt? Den frågan gnagde i mig när jag vandrade över Venedigs kullerstensgator på min allra första pilgrimsfärd till biennalen tidigare i år. Mina fötter var fyllda av blåsor men jag befann mig samtidigt i ett tillstånd av himmelsk vördnad – jag liksom hängav mig genom smärta i hopp om att möta konstens intensiva och transcendentala kraft. Frågan drev mig till att försöka förstå hur konstvärlden tagit över mitt liv genom intellektuell jargong och ritualistiska uppträdanden och till att kanske förstå konstvärlden i stort.

År 2021 publicerade lingvisten Amanda Montell boken Cultish: The Language of Fanaticism som analyserar sektliknande beteende och språk i olika delar av samhället. Genom en granskning av okända sekter pekade Montell ut grader av sektliknande beteende och hur fanatism manifesterar sig i kulturen i stort. Hon använder exempel som Soulcycle och Instagramguruer för att belysa de många sätt på vilka fanatism kan infiltrera till synes oskyldiga platser vi befinner oss i. Boken reflekterar vidare över människans längtan efter gemenskap och hur dessa grupper stärks genom identitetsmarkörer som språk, kläder och åsikter, samtidigt som den belyser möjliga faror inom dessa grupperingar. I alla sådana grupper (de humoristiska och de allvarliga) finns en tydlig åtskillnad mellan människor innanför och utanför gruppen, vilket skapar en ekokammare av idéer och åsikter.

Jag tror att det är möjligt att identifiera dessa sektliknande tendenser i konstvärldens struktur – vilket manifesterar sig i både en community av möjligheter och hopp, men också en rivaliserande och exkluderande grupp.

Det finns ingen universell lista över alla kännetecken hos en sekt, eftersom de tar sig väldigt olika uttryck – ofta genom att utnyttja sårbara individer med en längtan efter gemenskap och förståelse. Sekter följer dock en liknande struktur, utformad för att skapa helhjärtat engagemang. Några exempel på dessa egenskaper är att 1. Gruppen är inriktad på en levande ledare till vilken medlemmarna visar sin hängivna tro 2. Gruppen är besatt av att tjäna pengar. 3. Ifrågasättande, tvivel och avvikande åsikter avskräcks eller till och med straffas. 4. Sinnesdämpande tekniker (som meditation, mantran och utmattande arbetsrutiner) används för att undertrycka tvivel om gruppen och dess ledarskap. 5. Gruppen är elitistisk och hävdar en upphöjd status för sig själv, sina ledare och sina medlemmar. 6. Gruppen har en polariserad vi-mot-dem-mentalitet, vilket skapar konflikter med det bredare samhället.

Lyckligtvis finns det ingen hängiven dyrkan av en enskild ledare i konstvärlden, men man skulle kunna se konstinstitutioner som en symbol för hopp och beundran i en bransch där möjligheterna är få och begränsade. Institutionerna representerar ett slags helig plats i konstsfären – de har möjligheter, finansiering och kontakter inbäddade i sin struktur. De är solen runt vilken sektmedlemmar kretsar och skapar konsensus medan de rör sig – inbäddade i rosévin och väggtexter.

Att framkalla känslor av skuld och skam är en metod som de flesta sekter använder för att utöva kontroll. Konstvärlden är starkt beroende av arbetstagarens passion som drivkraft. Sammanblandningen av passion och arbete är särskilt avgörande i de tidiga stadierna av en karriär i konsten oavsett i vilken roll du befinner dig. Konstvärlden nyttjar vidare också sammanflätningen av arbete och privatliv. Konst kräver en inskription av individen – konstnären i sitt verk – curatorn i sin utställning – betraktaren i sin upplevelse. Det är just denna inskription av det personliga som ger konsten sin transformativa kraft.

Men sammanflätningen av det personliga och det professionella har konsekvenser. I artikeln Understanding Contemporary Forms of Exploitation hävdar de fyra socialpsykologerna Kim, Campbell, Shepherd och Kay att passionerade arbetare ofta uppvisar högre nivåer av engagemang, uthållighet och proaktivitet än icke-passionerade arbetare. De påpekar också att passion på arbetsplatsen ökar risken för utbrändhet. I konstvärlden handlar det ofta om självexploatering, eftersom de konkurrensutsatta omständigheterna kan göda den outtalade idén att om du inte hängivet ägnar dig åt ditt arbete är du inte värdig ett medlemskap.

En viktig aspekt av sektliknande beteende som Montell tar upp är språkets roll i både inkludering och exkludering. 2012 publicerade Alix Rule och David Levine den satiriska essän International Art English (IAE), som analyserar konstens språk och koder genom att studera väggtexter, pressmeddelanden och konstnärstugg: ”Detta språk har allt att göra med engelska men är tydligt inte engelska. […] Men vad som verkligen betyder något för detta språk – vad som i slutändan gör det till ett språk – är det uttalade avståndet från engelskan som det alltid har odlat.” Detta gäller ju naturligtvis inte enbart den engelska versionen av konstens språk, utan kan sägas genomsyra konstvärldens olika språk i olika grad.

Huvudsyftet med språket är att skapa en tydlig åtskillnad mellan människor som förstår och de som inte gör det – medlemmar och icke-medlemmar. Exempel på IAE enligt Rule och Levine inkluderar ord som aporia, radikal, rumslighet, proposition, biopolitisk, transversal, och autonomi. Det tog inte lång tid för mig (en relativt ny medlem) att imitera språket för att förstå och samtala självsäkert med andra medlemmar. När jag stöter på en fras jag inte förstår är jag rädd för att fråga direkt efter en definition eftersom jag är rädd att det signalerar att jag inte hör hemma här. Jag föredrar att ursäkta mig, gå till galleriets badrum och googla ”skillnaden mellan spatialt och icke-spatialt rum” (vilket enligt Levine och Rule är omöjligt att särskilja i IAE). IAE-talare kan sällan ge en definition av ett begrepp som inte innehåller femton andra ord som kräver egna -definitioner. Därför fortsätter konstvärldens språk en cykel av separation samtidigt som det upprätthåller en aura av mystik – särskilt för medlemmar som känner sig dragna till det exklusiva.

Genom att skapa ett svårtillgängligt och svårbegripligt språk blir konstvärlden rustad att kontrollera mer allmänna påståenden eftersom du till synes aldrig blir tillräckligt insatt för att ifrågasätta dessa. Det sektliknande beteendet där ”ifrågasättande, tvivel och avvikande åsikter avskräcks eller till och med straffas” tar sig understundom uttryck i dagens konstkritik. Mycket av konstkritiken återger språket från curatorn, konstnären eller institutionen utan argumentation eller förmedling. I slutet av 2023 fördjupade sig konstkritikern Nicholas Norton i bristen på argumenterande kritik i Nordic Art Review och pekade på så kallad riskaversion, alltså den grad av motvilja som en individ hyser gentemot att ta risker. En av orsakerna han nämner är bristen på socialt och professionellt avstånd mellan kritiker, konstnärer och institutioner. De befinner sig i samma sekt. Det gör kritikern ständigt medveten om att hen kan bli beroende av de aktörer de är satta att kritisera. Därför kan det vara fördelaktigt för kritikern att hålla sig till sektens sentiment.

Jag befinner mig nu i denna fas. Som en ung curator och konstskribent är jag smärtsamt medveten om att mitt sektmedlemskort inte har legat i min plånbok särskilt länge. När jag skriver denna essä ifrågasätter jag konstant min rätt att granska konstvärlden genom ett par sektglasögon. I linje med Nortons huvudpoäng är jag rädd för att verka bitter och inskränkt. Samtidigt tror jag på konstens kritiska kraft att skapa en mer demokratisk och levande konstscen genom att engagera sig kritiskt och noggrant med materialet. Därför ber jag er! Kalla mig bitter och ignorant – pulverisera mina argument! Jag lovar att skriva ut och rama in dem hemma som en påminnelse om mina misstag.

En av Montells punkter på sektlistan är användningen av sinnesförlamande tekniker. I konstvärlden manifesterar sig dessa i vissa ritualistiska idéer, exempelvis det väldigt speciella sättet att röra sig i utställningsutrymmet för att signalera att man är mer än en vanlig åskådare, under en vernissage eller en performance, exempelvis. Den eleganta valsen från ett verk till ett annat, med en förstående men förtrollad blick på verken. Den mest intressanta ritualen för mig är åskådarens performativitet – en tyst karaktär som håller andan för att ta upp så lite plats som möjligt. En typ av icke-reaktion som det raljerades över i den hotfulla apscenen i Ruben Östlunds konstvärldssatir The Square. Publiken faller liksom in i en sorts självutplåning. Ritualen kan brytas av på grund av ett lätt hostande från publiken, och det är inte förrän när man kommer hem och andas ut som man inser att man blev lurad till sin vördnad för konsten.

Begreppet kollektiv uppbrusning myntades av Émile Durkheim och användes först för att beskriva kollektiva religiösa eller andliga upplevelser. Jag tror att rollen som åskådare av performancekonst aktiverar en sorts kollektiv uppbrusning hos en grupp människor som inre harmoni och trygghet genom att delta i samma handling. Det finns en trygghet i att vara åskådare i en performance om du accepterar självutplåningen. För under de minuterna den varar är det i princip tabu att skratta eller le – oavsett hur långt du pressas. Efter detta är det dags att lämna den kollektiva kroppen och återgå till individen igen.

Genom att använda kodspråk och ritualer bockar konstvärlden av ytterligare en sektliknande ruta: den är elitistisk och proklamerar en upphöjd status. Elitism är ett grundläggande element i konstvärldens historia och sociala struktur, och konsten kan fortfarande framstå som intellektuellt och ekonomiskt otillgänglig för den stora allmänheten. Även om framsteg har gjorts att kritisera de exkluderande mekanismerna är det fortfarande tydligt idag – i samlingarna, i besökarna och i konsensus kring konstnärlig kvalitet – att många grupper exkluderats under lång tid från att delta.

Elitismen i konsten ligger i knät på en större, hotfullare sekt – girigkapitalismen. Detta är i sig en sekt som gräver sina tänder allt djupare genom ekonomisk utslagning där den kulturella sektorn tvingas söka extern finansiering och ständigt -bevisa konstens ekonomiska värde som att det vore enkelt och mätbart. I förlängningen fjärmar detta konstinstitutionerna allt längre från konstens verkliga transformativa kraft – konstnärerna och deras möjlighet att skapa, ifrågasätta och experimentera.

Och så fortsätter jag att gå på blåsiga fötter i Venedig och hoppas att jag kan ge andra en chans att uppleva konstens transformativa kraft (som en god sektmedlem bör). Jag deltar i ritualerna och valsar från konstverk till konstverk. Jag försöker motverka klimatförändringarna med ännu en ekovänlig utställning. I slutändan är konstvärlden varken en kannibalistisk sekt eller en utopi av inkludering och tillgänglighet. Den är snarare djupt mänsklig – bristfällig, men ändå medveten. Det är just dess mänsklighet som skapar dess komplexitet och därmed mina känslor till den. l

Texten är översatt från engelska av Robert Stasinski.