Mörk materia i konstens universum

TEXT: Robert Stasinski

BILD: Shutterstock

Finns det en större konspiration i konstvärlden som hindrar oss från att se maktpositionerna och de verkliga produktionsvillkoren? Konstnären och författaren Gregory Sholette vill rikta strålkastarljuset på konstens mörka materia.

AK3, nån som minns det gamla rackartyget? Det var resultatet av Ernst Billgrens framgångsfantasi, den hemlighetsfulla Akademiens kommitté för kontroll av konst och kultur som porträtterades i tv-serien med samma namn. Serien baserades på Billgrens roman Kommittén från 2003 och utmålade konstvärlden som en konspiration.

Kotteriet som styr och ställer i konstlivet består i denna mytologi av tolv män och fyra kvinnor (såklart) som träffas nånstans på Nationalmuseums gamla vind för att konspirera. Som en sorts Konstilluminati mikromanagerar de allt mellan himmel och jord. Vilka som ska hyllas och vilka som ska sänkas. Det är en Konspiration med stort K, komplett med parodiska arketyper och sektliknande ritualer som på det stora hela genererar liten tröst i en annars tydligt elitistisk, konkurrensutsatt kulturvärld fylld av brustna löften, krossade drömmar och obesvarade frågor. Visst finns det i kulturen ett antal ”kommittéer” med makt så det förslår – arbetsgrupper, styrelser, formella och informella nätverk och jurygrupper som väljer ut mottagare av stipendier och priser, som öppnar dörrar för några få och håller vägen stängd för det stora flertalet. Men huruvida du får en lång karriär som konstnär blir väl knappast avgjort genom några enskilda arbetsstipendier eller en galleriutställning? Eller?

Enligt en SOM-undersökning 2021 går det att se samband mellan så kallad ”konspiratorisk läggning” hos en individ och politiskt intresse, mellanmänsklig tillit, ideologisk hemvist och hur nöjd man är med hur demokratin i Sverige fungerar. Alltså: konspirationstänk finns i högre grad hos politiskt ointresserade, bland dem som har en låg tillit till människor och institutioner och bland dem som ifrågasätter hur väl demokratin funkar.

Den stora följdfrågan blir då om detta samband kan appliceras på konstvärlden och oss som är en del av den. Där man kan tänka sig att de som inte får stipendier, residensplatser, galleriutställningar, recensioner, gestaltningsuppdrag eller andra typer av möjligheter och privilegier i högre grad än andra söker svar i grandiosa narrativ. Varför skulle någon välja bort just mig, såtillvida det inte finns en mer dubiös och illvillig orsak bakom exkluderingen av just mig och mitt talangfulla arbete?

Men huruvida det är vanligt med illvilliga och fantasifulla konspirationer à la Billgren i konsten är svårt att säga. Däremot är det tydligt att många funderat på alla dessa dolda strukturer och deras svåråtkomliga natur. Konstnären och författaren Gregory Sholette har till och med myntat begreppet mörk materia för denna del av konsten. Denna mörka materia är dock enligt Sholette mer än bara produkten av lösa konspirationer om varför vissa lyckas och andra inte, det är en maktanalys som går utöver det vanliga.

– I en kapitalistisk ekonomi kräver produktionen av högkultur som ett slags elitvara ett exceptionellt överskott av kreativa arbetare och deras output. Trots att detta asymmetriska överflöd blivit något vi tar för givet, precis som vi gör med det arbete kvinnor tillför ekonomin som vårdgivare i hemmet, exempelvis, tjänar överproduktionen av konst den samtida konstvärldens samlade värde, menar han.

Som konsthistorikern Carol Duncan insiktsfullt observerade i Who Rules the Art World? 1983 kan vi mäta slöseriet av konstnärlig talang delvis i de tusentals ”misslyckade” konstnärerna – vars marknadsmisslyckande är nödvändigt för de få framgångsrika. I århundraden sorterades detta överskott av kulturella produkter, alltså konstnärer, in under kategorier som framgång och misslyckande, mästare och lärling, professionell och amatör. När det i själva verket är så att alla dessa positioner är strukturellt och socialt beroende av varandra. Professionellt utbildade bildkonstnärer har till exempel överlevt sina osäkra omständigheter genom att arbeta som assistenter, producenter och utbildare åt sina mer framgångsrika konstnärskollegor. Andra, med ett mer kritiskt perspektiv, utvecklar informella nätverk av ömsesidigt stöd och skyddade mikroekonomier baserade på samarbete och institutionell parasitism.

Så du menar att de så kallade ”misslyckade” konstnärerna, de som systemet inte uppmärksammar eller stödjer, i sin tur är stöttepelare för konsten och dem som anses vara lyckade?

– Istället för att avfärda det accepterade överskottet av informella, dissidenta och misslyckade konstproducenter som blott konstnärligt avfall som kan avfärdas av experterna, eller möjligen erkännas som arbetskraft för att stödja den konstnärliga ekonomin, kan vi ge denna skuggmångfald av kreativt arbete den exceptionella statusen av mörk materia. Denna bortskyfflade konstnärliga massa inkluderar de många ”misslyckade” konstskoleutbildade kulturarbetare som jobbar som producenter, tekniker, lärare och praktikanter, men även amatörer, vilket Carol Duncan också beskrev, som inkluderar ”de miljontals vars kreativa potential aldrig bearbetas”.

– Alltså, det är dessa osynliga effekter av denna dolda massa, denna konstnärliga mörka materia, som är helt väsentliga för den samtida konstens grundfunktion, på samma sätt som de 85 procenten av kosmisk mörk materia är för stabiliteten i det kända universum.

Vilka är några av de dolda mekanismerna, men vars effekter kan påvisas, som du säger, likt mörk materia eller energi?

– Förekomsten av mörk materia kan väcka den symboliska kampen för att påvisa denna åsidosatta kraft inom konsten så att dessa personer blir omöjliga att ignorera. Annorlunda uttryckt, vad skulle hända om konstens mörka materia gjorde anspråk på sin rätt till synlighet, tillsammans med alla de rättigheter som synlighet innebär?

– Till skillnad från den formella konstekonomin som vi normalt tänker på består denna dolda massa eller mörka materia av alltifrån informella bytessystem, kooperativa nätverk, gemensamma fritidsaktiviteter, kanaler för att kommunicera skvaller, fantasi, ilska och frustrationer till efemära, självorganiserade kollektiv. Inom detta mörka universum byts och distribueras tjänster, saker, information och i vissa fall rena smuggelvaror, kanske i form av byteshandel, ibland som gåvor som cirkulerar fritt som gynnar ett särskilt nätverk eller informell gemenskap. Allt detta är frikopplat, eller endast delvis kopplat, från den vanliga marknaden. Det skulle för kapitalismen kräva en radikal omdefiniering av produktivitetsbegreppet för att kunna erkänna denna dolda massa.

Vad kan konstnärer göra i detta system? Du talar om en radikal omdefiniering och problem på systemnivå i marknadsekonomin. Det känns svårt att göra något märkbart motstånd mot detta som enskild aktör.

– När det gäller att föreställa sig en kollektiv, politiskt motståndskraftig konstnärlig aktion gäller det först att erkänna, omfamna och i slutändan mobilisera den konstnärliga mörka materian. Det vill säga inte göra den till den senaste ”produkten” för konstvärlden och konstmarknaden att paketera och marknadsföra, utan att aktivt organisera sin produktivitet i linje med politiska krafter som materiellt kan åstadkomma positiva sociala förändringar.

Vi använder sällan ordet konspiration när vi talar om konstvärlden – utan snarare koloniala, diskriminerande mekanismer samt strukturer som pushar några framåt och några bakåt i de etablerade institutionerna. Men finns det konspirationer som hägrar?

– Konspiration? Hmm, kanske, men är det inte egentligen bara så kapitalismen fungerar genom att alltid erbjuda falska och distraherande ursäkter kring varför ekonomin inte tjänar majoriteten av arbetande människor? I den industriella och postindustriella världen hör vi att skulden för olika systemfel beror på illegala invandrare, missnöje inom olika etniska grupper, radikala, transpersoner och andra fiender ”inifrån”. Samtidigt är målet för ekonomin en sorts business as usual.

– När det gäller den konstnärliga mörka materian kan vi jämföra vetenskapen och konsten. Tänk på hur astrofysiker idogt försöker förstå vad som utgör kosmisk mörk materia och mörk energi. Däremot föredrar grindvakter i konstvärlden – curatorer, administratörer, samlare, kritiker, lärare, liksom många konsthistoriker och till och med teoretiker – att hålla den konstnärliga mörka materian dold. Om det kan kallas en konspiration må så vara, men jag menar att det här ska förstås som själva grunden i den kapitalistiska konstvärlden.

Så vart är konstvärlden på väg i den digitala tidsåldern?

– Jag ska ta ett historiskt exempel som svar på din fråga. Oavsett hur teknologin och produktionsmedlen har förändrats kan vi se tillbaka på kapitalismens senaste kris under åren 2008–2009. Ungefär 30 miljoner jobb och över 2 biljoner dollar försvann globalt under ett par år. Men lågkonjunkturen som följde blev som en inkubator för en ny våg av socialt engagerad aktivistkonst efter en rad mer eller mindre spontana politiska protester som arabiska våren och Occupy Wall Street mellan 2010 och 2011.

– Konstnärer som arbetade med sociala praktiker spelade viktiga roller i dessa dissidentrörelser, och föga överraskande formades samtidigt flera organisationer som fokuserade på frågor om konst, arbete och social rättvisa, som Occupy Museums, Debtfair, Gulf Labor Coalition och Working Artists for the Greater Economy (W.A.G.E.).

– Man skulle kunna betrakta detta som en större grad av synlighet för tidigare förbisedda grupper av arbetare, inklusive majoriteten av utbildade och verksamma konstnärer som förblir osynliga i konstvärlden. En grupp som ofta klarar sig genom att tillverka, producera, administrera och i allmänhet stödja utställningsbehoven på museer, gallerier och bland de få konstnärer som faktiskt når framgång där.

– Jag hävdar att det var denna kapitalismens kris som drev många former av den kulturella mörka materian mot ljuset och etablerade det jag kallar en ”blottad” konstvärld, där länken mellan konst och finans är okonstlad och ligger mer på ytan.

– Den senaste fasen av kapitalismens kris – framväxten av antiglobalistisk ultranationalism, illiberalism, inklusive Magarörelsen i USA – kan till och med komma att föra den avreglerade marknadsekonomin och samtida konst ännu närmare varandra.