Museikupp för konstnärernas villkor

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Morten Germund Ritzau, Scanpix.

Den danska konstnären Jens Haaning blev 2021 världskänd över en natt med konstverket Take the money and run. Konstnären hade fått i uppdrag av Kunsten Museum of Modern Art i Ålborg att återskapa två konstverk som illustrerade en dansk och en österrikisk årslön, satta i varsin tavelram. Museet lånade ut en betydande summa pengar för att Haaning skulle rama in kontanter som tavlor, men när museet tog emot verket fann de två tomma ramar.

Konstnären hade valt att behålla pengarna – en handling som han menar är en del av verket och ett ifrågasättande av konstnärers arbetsvillkor. Det hela ledde till en rättslig tvist där Haaning 2023 dömdes att återbetala summan. Men efter en uppgörelse mellan konstnären och museet och med stöd av en familjestiftelse har nu verket köpts av museet för att ingå i dess permanenta samling.

I september förra året dömdes du att betala tillbaka motsvarande 780 000 kronor till Kunstens museum i Ålborg efter konflikten med verket Take the Money and Run. Kan du berätta om detta?

– Jag var inbjuden att delta i utställningen Work it Out på Kunstens Museum, men redan från början var utställningsbudgeten tight, och för att kunna få klart de verk de ville ha med hade jag behövt gå in med egna pengar, det irriterade mig. Museet insisterade på att jag skulle lägga ut egna pengar för produktionen av verken som de ville visa, An Average Danish Annual Income och An Average Austrian Annual Income, för att sedan, efter utställningens slut, få ersättning för min medverkan. Däremot lånade de mig kontanterna som skulle sitta i ramarna. Och det låter som en klyscha, men jag tog en promenad och fick en bättre idé. När utställningen öppnade hängde det istället två tomma ramar på väggen, och det nya verket hette Take the money and run. Min tanke var att man skulle kunna se spår av pengarna som en gång satt där. Pengarna var såklart lånade av museet, men när utställningen väl var igång insåg jag att om jag ger tillbaka dem så finns det inget verk kvar. Det hade varit som att måla över en målning efter en utställning. Jag var helt enkelt tvungen att ta pengarna och dra. Hela processen efter det har varit extremt obekväm, måste jag säga.

Hur har museet hanterat situationen?

– Museet har alltid varit vänliga, de har aldrig blivit arga, men de gjorde det väldigt tydligt att de förväntade sig pengarna tillbaka i februari när utställningen var över. Och sedan, på en sekund, började all kommunikation ske via media. Museet spelade också sin del i dramat – om de bara hade sagt att det var okej för mig att behålla pengarna, vad hade verket blivit då? Till slut var det en rätte-gång där de vann, och jag var tvungen att betala tillbaka pengarna. Men jag överklagade och vi avslutade konflikten med förlikning, där museet till slut köpte verket. Det var viktigt för mig att jag fick behålla den drygt halva miljonen danska kronor och att de sedan betalade betydligt mer för det faktiska verket. Det tog två och ett halvt år innan de gick med på det. Under den här tiden har det varit stressigt, och människor har haft alla möjliga åsikter om verket. Det har känts som att en potentiell konflikt hängt i luften vart jag än gått. Under dessa tre år har jag knappt kunnat göra några andra projekt.

Verket har fått enorm uppmärksamhet i media och nått ut till människor både inom och utanför konstvärlden. Hur har reaktionerna sett ut?

– Jag har varit verksam som konstnär i 30 år och hade aldrig trott att ett så konceptuellt verk som detta skulle bli en så stor historia. Nu har 2,44 miljarder människor sett mitt verk tack vare medieuppmärksamheten. Jag hade aldrig förväntat mig det.

– För en gångs skull handlade inte diskussionen om den vanliga frågan ”är det konst eller inte?”, som ofta dyker upp i offentliga debatter om konceptkonst. Folk glömde helt bort om det var konst eller inte och rubrikerna blev istället ”han stal pengarna och försvann”. Jag gillade det, det blev som en saga. Inom konstvärlden har det varit roligt att se hur människor reagerat på olika aspekter av verket. Många tycker att det är ett fantastiskt konstverk, men när det kommer till verkets politiska delar verkar folk inte lika förstående. Många tror att det bara handlar om att jag tog pengarna för att de inte betalade mig tillräckligt bra, men det är mer komplext än så – det handlar om konstnärers arbetsvillkor i allmänhet, och den delen är svår för folk att svälja.

Hur ser du på konstnärers ekonomiska situation?

– Idag kan endast en av fyra professionella konstnärer kan leva på sin konst, vilket betyder att 75 procent av alla konstnärer inte kan försörja sig på sitt arbete. Vår kulturminister i Danmark har reklamkampanjer på sociala medier där han föreslår att vi ska lösa detta problem genom att folk ska köpa konst i julklapp till sin moster, istället för en tröja eller något annat. Det betyder att privata hushåll och företag ska finansiera kulturen, inte samhället, vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt – särskilt om man jämför med hur det ser ut våra grannländer Tyskland och Sverige. I Sverige finns det flera olika bidrag för konstnärer, Malmö stad erbjuder till exempel konstnärsstudior. Danmark är väldigt dåligt på det här området.

Hur har toleransen för konst förändrats sedan du började arbeta som konstnär?

– Danmark har en ganska speciell konstscen, det är mycket DIY (gör det själv) – medan Sverige har en mer professionell utställningsscen. Bildkonsten har en märklig position här, vi är liksom de udda figurerna i ett hörn. Danmark är väldigt nyliberalt när det kommer till politik, vilket i en bemärkelse kan vara bra för konstnärer, eftersom vi alltid har haft stor tolerans för yttrandefrihet och sådant. Men som jag sa innebär det också en svårare situation när det gäller finansiering av konsten.

– Utvecklingen har gått mot att de som tjänat mycket tjänar ännu mer, och tvärtom. Jag har ingen lösning för detta. Det jag är mest intresserad av är att vi inte ens verkar prata om det – som om det vore en hemlighet. Vi lever i ett protestantiskt samhälle, allt i Sverige och Danmark är transparent – om jag söker ett jobb på konsthögskolan kommer min ansökan att publiceras online så att alla kan se mina stavfel. Men konstvärlden är inte protestantisk, den är mer som den katolska världen – du får ett bidrag om du inte berättar för någon, allt är så fruktansvärt hemlighetsfullt. Vi köper alla den finaste skjortan vi kan och går på vernissage och äter fina middagar och låtsas att allt är bra.

Konstvärlden är alltså nöjd med detta, att pengarna som omsätts i konsten inte går till konstnärligt arbete?

– Det är ganska galet att höra om målningar som säljs för 150 miljoner amerikanska dollar, när man vet att inget av pengarna går till konstnären. Vanligtvis är det någon som köpte en tavla av någon, som hade köpt den av någon, som hade köpt den av någon, som gör vinsten. Det är väldigt svårt att säga hur pengarna ska hamna i konstnärens kylskåp, men jag tycker inte att det är bra att det ser ut som det gör. Jag har ställt ut över hela världen, och det betyder att folk tror att jag har det bra ekonomiskt, men det stämmer inte riktigt. Konstvärlden är en spekulativ marknad. Och det är inte den bästa reklamen för din verksamhet att säga att du inte har några pengar.