När gränserna överträds

TEXT: Magdalena Ljung

BILD: Thron Ullberg

När sociala relationer eller oskrivna avtal fallerar står ofta konstnären ensam. Kan en enskild konstnär navigera snåriga juridiska och sociala överenskommelser och i så fall hur? Magdalena Ljung har talat med Astrid Sylwan som i flera perioder i sitt konstnärskap hamnat i konstjuridiska trångmål

Citybanans perrong på T-Centralen, entrén till Stockholms sjukhem och tågstationen Umeå Östra. Astrid Sylwan har gjort en rad offentliga gestaltningsuppdrag, och parallellt med detta visas hennes verk på museer och konsthallar runtom i Sverige. Hon har haft ett tjugoårigt samarbete med Galleri Andersson Sandström, och hennes verk finns i viktiga samlingar såsom Moderna museet, Statens konstråd och Ståhl Collection. Trots framgångarna, eller kanske just därför, har Sylwan fått utkämpa flera osannolika strider. Två rättsliga processer utspelar sig nu under 2024: en tvist med Auktionsverket om en målning vars autencitet är diskutabel samt en tvist med en vän som lånat målningar av Astrid och sålt dem utan hennes vetskap. Den tredje kontroversen är en vunnen strid med konsthallen Strandverket, som media rapporterade om för fyra år sedan.

Hur kan en målning du inte gjort själv säljas i ditt namn?

– En man hörde av sig till mig år 2011 och ville att jag skulle göra en målning till hans blivande fru. Kärlek, frihet, skulle det stå på den, och jag sa bestämt nej. Han besökte mig då i min ateljé och berättade passionerat om sin kärlek till henne. I ett svagt ögonblick föreslog jag att vi skulle göra målningen gemensamt. Elva år senare, 2022, dök tavlan plötsligt upp på Bukowskis som en målning av bara mig. Jag kontaktade Bukowskis som genast tog bort verket och återlämnade det till säljaren. Det visade sig att kärleken tagit slut, och exfrun besökte mig för att prata om målningen. Exmannen ringde också och frågade om jag kunde måla om verket, jag sa nej. I år är målningen åter till försäljning, den här gången på Auktionsverket, och presenteras igen som ett verk av bara mig, fastän både mannens och mitt namn står på baksidan.

– Jag älgade in på Auktionsverket, bad om en spritpenna, skrev på baksidan att det inte var ett verk av mig och strök över mitt namn.

Vad kunde du göra för att få stopp på detta?

– Jag älgade in på Auktionsverket, bad om en spritpenna, skrev på baksidan att det inte var ett verk av mig och strök över mitt namn. Personalen var förstående, kramade om mig och bjöd på kaffe. Dagen efter var det ett totalt väderomslag. En i personalen som hjälpte mig avslutade sin anställning och Auktionsverket sa att de förbehöll sig rätten att polisanmäla mig för skadegörelse. Visst, de vill inte förlora på försäljningen och även ha en god relation till personen som sålt målningen till dem. Men de vinnlägger sig inte alls lika mycket om en god relation till mig, och de hade nog tjänat på att lägga målningen på lager istället för att avlöna advokater. I samband med försäljningen i november 2024 anordnar Auktionsverket ett samtal om autencitet till vilket jag inte är bjuden, men jag kommer att gå dit.

Den andra tvisten du är indragen i handlar om en olovlig försäljning. Vad leder till att en nära vän säljer dina målningar utan att du får betalt?

– Hen arbetar som scenograf och inredare och fick låna ett antal stora verk av mig år 2018 till sina projekt. När hens uppdrag var färdigt sa jag att hen kunde ha kvar målningarna i dessa miljöer istället för att jag magasinerade dem omedelbart. Verk som står på lager slutar nästan att finnas. Istället kunde målningarna skänka energi i de vackra rummen där de hängde.

– När jag ville ta hem verken år 2022 sa min vän att hen hade köpare till dem. Vad bra, tänkte jag, och skickade en faktura, men månader gick utan att den betalades. Istället fick jag olika förklaringar av hen till varför pengarna dröjde: kunden reser, skiljer sig, omstrukturerar bolaget, ett barn är kidnappat. Jag trodde på allt, men när ett år gått gjorde jag egna efterforskningar. Det visade sig att min vän sålt målningarna nästan omgående efter att hen lånat dem och att hens bolag gått i konkurs år 2020. Nu har jag fått ett skambud från hens advokat på en förlikning. Även om jag inte accepterade det är budet en bekräftelse på att hen tar på sig skulden. Det återstår att se om de möter mig med ett bättre bud eller om det blir en rättegång.

Den kanske mest omtalade kontroversen är ett brutet utställningskontrakt med konsthallen Strandverket. Där har du fått rätt i domstol, men berätta hur det kom sig att de inte ville avlöna dig för utfört arbete?

– Strandverket kontaktade mig år 2016, och två år senare spikade vi datum för en separatutställning. Jag arbetade inför den i tre år, men tre veckor innan vi skulle öppna stängde konsthallen på grund av dålig ekonomi. Jag hade lagt ner en massa tid på detta uppdrag och tackat nej till annat. Men jag ville inte sätta dit dem, utan skickade en faktura på tre månaders arbete. De bestred fakturan och sa att de inte hade någon skyldighet gentemot mig, för utställningen jag blivit anlitad att medverka i var bara ett förslag, menade de. Vi hade endast ett muntligt kontrakt, vilket min advokat tyckte var oprofessionellt av mig. Samtidigt var det mycket som var till min favör, sa han. Vi borde vinna, men man kan aldrig vara säker. Domen som föll år 2020 var en stor lättnad, men en rättegång är ett fruktansvärt högt spel. För att gå in i något sånt måste man vara tillräckligt förbannad och ha ett naivt självförtroende.

När du berättar om dessa händelser drabbas jag av en vag overklighetskänsla. Även om det du säger är belagt och bevisat ter det sig smått osannolikt att allt det här drabbar en person.

– Haha, jag vet! Om det är stora energier kring något kan sådana saker hända. Mitt konstnärskap är inte bara jag som står och målar i ateljén. Utanför finns en marknad med en oerhörd kraft som är ganska skrämmande och som jag försökt hålla distans till. Jag får påminna mig om att det dåliga som hänt är en marginell del av allt som sker och att det inte får färga hur jag förhåller mig till min omgivning.

Det första som kommer är ilska, sedan sorg, förtvivlan och till slut acceptans.

Hur har det känts för dig när du insett att du blivit sviken?

– De här konflikterna har tagit år av mitt liv och jag har kastats in i alla möjliga känslor. Jag har gått och sparkat på grejer i min ateljé, svurit, gråtit och känt mig som ett barn igen, liten och sårbar. Det första som kommer är ilska, sedan sorg, förtvivlan och till slut acceptans. Just nu är det tomhet och trötthet som dröjer sig kvar. Förutom pengar jag lagt på rättsprocesser är det också ett stort bortfall av tid, glädje och möjligheter till att göra nya verk.

Skulle jag prata med dina motparter skulle jag fått höra andra historier. Kan du förstå hur de resonerat?

– Min hypotes är att ingen velat lura mig initialt, men vita lögner kan leda till okontrollerbara skeenden. Mannen som gjorde målningen med mig var nog inte helt ärlig mot sin fru. Min vän scenografen försökte förmodligen täppa till läckor i sitt företag, men till slut sjönk hela skeppet. Jag är övertygad om att hen hade för avsikt att lösa det och ge mig pengarna så småningom, utan att jag fick reda på att de sålts långt tidigare. Jag kan leva mig in i hens skuld, det här är en människa som förlorar sin heder och en av sina närmaste vänner. Strandverket agerade i egen sak. Det är tyvärr normaliserat att konstnärer inte får betalt för nedlagt arbete, så de såg ett kryphål och ville rädda sig själva.

Vad har du lärt dig om dig själv under de här processerna?

– Jag har en stark integritet parad med sårbarhet. Trampar någon på mig blir jag arg, och då spelar pengar och tid en underordnad roll. Det handlar om något större, om värdighet. Jag är fullt medveten om att jag talar utifrån en privilegierad position. Det är ett svårt livsval att bli konstnär, och få konstnärer lever över existensminimum. När jag i perioder haft god ekonomi har jag dragits med skamkänslor gentemot många andra i konstnärskåren. Men om jag nu har en starkare röst åligger det mig ett ansvar att använda den.

Om du fick vara med om exakt samma händelser, hur skulle du agera då?

– Först och främst ett tydligt kontrakt med Strandverket från dag ett. I fallet med bröllopspresenten borde jag inte ha samarbetat i en målning jag inte kan stå för. Jag skulle inte heller ha rusat in på Auktionsverket i affekt eller strukit över mitt namn, utan tagit en diskussion med dem. Tack och lov klottrade jag inte på framsidan av målningen eller hällde vit färg över den. Kontroversen med min vän är svårast, för jag vill kunna arbeta på ett annat sätt med dem som står mig nära. Jag är stolt över att jag inte varit aggressiv mot någon personligen i de här konflikterna, utan behandlat människor med respekt.

Finns det något du inte vill lära dig för att fortsätta tro gott om människor?

– När jag var ung kastade jag mig fram i tillvaron och tyckte att allt var roligt och spännande. Nu litar jag inte helt på min magkänsla och funderar där jag tidigare trodde mig veta. Min pappa säger att det är bättre att bli lurad ibland än att gå omkring misstänksam hela livet. Jag försöker att leva så. Samtidigt är jag mer varsam i mänskliga kontakter och noga med avtal. Ingenting lämnar min ateljé utan att jag har skriftligt på det. En del kan ta illa upp av ett kontrakt, men jag säger att det inte handlar om enskilda relationer utan om min erfarenhet och en princip.

Vem har du vänt dig till för att få hjälp i de här tre fallen vi diskuterat?

– Jag har anlitat professionell hjälp och har hittills haft fyra advokater med expertis inom olika områden. På så sätt försöker jag separera det praktiska från det känslomässiga. Jag har samtalat med Konstnärernas Riksorganisations jurist Katarina Renman Claesson som kunnat guida mig på ett utmärkt sätt. Vidare är jag tacksam för det kollegiala stödet jag fick. En rättsskyddsförsäkring täcker bara några hundra tusen och rättegångskostnaderna i processen mot Strandverket, som hotade med överklagan, skulle kunna landa på runt två miljoner. Flera konstnärer hörde av sig till mig och lovade att stödja mig ekonomiskt om jag skulle förlora. Att du intervjuar mig nu har också betydelse, det bidrar till att vi utbyter erfarenheter och att min historia når ut.

Jag vann mot Strandverket och det var en seger för konstnärskårens värdighet.

Hur kan vi inom konstnärskåren stärka varandra?

– Det viktigaste är att det finns en dialog och att det inte blir tyst. Det är så lätt att tystna och tänka att allt var mitt fel. När jag pratade med Konstnärernas Riksorganisation om Strandverket bad de mig att gå vidare med processen, vilket jag inte hade gjort utan deras stöd. Jag insåg att det här var större än jag själv och att andra konstnärer också var drabbade av konsthallens nedläggning. Jag vann mot Strandverket och det var en seger för konstnärskårens värdighet. En del konstnärer inväntade domslutet för att gå vidare med sina förhandlingar mot andra institutioner och det blev en snöbollseffekt! Domen är inte ett prejudikat för den utfärdades inte i Högsta domstolen. Likväl är den tillräckligt tydlig, lång och välformulerad för att konstnärer ska kunna luta sig mot den och få rätt i liknande fall.

Magdalena Ljung är skribent och konstnär.