Det vita havet
TEXT: SANNA SAMUELSSON
BILD: PATRIK SVENSSON
Vitt och medelklass. Homogeniteten på landets konsthögskolor är ett demokratiskt problem, och påverkar vilken konst som skapas där. KONSTNÄREN har pratat med studenter som ifrågasätter strukturerna. Men vad gör egentligen skolorna?
Jag minns en utställning med Tony Karlson på Galleri Bon. Mitt i rummet stod en strippstång. Den är en del av verket ”Bitch Better Have my Money”. En parafras på en låt med Rihanna.
Och en reaktion mot den roll som Tony Karlsson upptäckt att han ofta tilldelas som queer konstnär som blir rasifierad. Om han ska spela med i den rollen får de fan betala.
– Verket på Bon, samt majoriteten av mina arbetsprover till Konstfack utgick från en maktlek kring ägandet av det som en tenderar att bli reducerad till, som rasifierad, icke-vit och queer. Efter mitt arbete om min rasifierade kriminella pappa möttes jag av en helt annan öppenhet och entusiasm, fastän den presentationen kom från en väldigt medveten plats om vad ett sådant arbete gör, säger Tony Karlson.
Vi chattar. Verket på Bon fastnade i mig. Och i diskussioner med vänner som har sökt till konsthögskolorna har jag ofta kommit att tänka på det. De ställs ofta inför ett dilemma som personer som är arbetarklass/queer/blir rasifierad, som alla som tilldelas en ”annan” identitet än normen. Ska de använda sig av det? Om de kommer in på utbildningen med hjälp av det, lämnar det inte en bitter eftersmak då? Tony Karlson går första året på Konstfack och menar att det är ett metaarbetssätt som reducerar ens personliga komplexitet, samtidigt som det visar på samhällets simpla sätt att verifiera personer som blir rasifierade.
– Det är knäppt att det inte är förrän den vita institutionen ser att den andre är medveten om sin ”andrefiering” som den blir relevant (intressant/tyglad?). För då är man överens om blicken på den? säger Karlson.
Vi är i efterdyningarna av den stora Makode Linde-debatten. Något som har stannat kvar i mig är intervjuerna där Makode Linde berättar om hur han sökte till Kungl. Konsthögskolan (KKH), Mejan, sju gånger utan att komma in. När han sedan strök allt som inte hade med att han blir rasifierad att göra så kom han in direkt. Det måste vara där som en analys av Makode Lindes konst börjar. Den kontext som han beskriver i intervjuerna, hur dominerande vithetsnormen på konsthögskolorna verkligen är.
När han sedan strök allt som inte hade med att han blir rasifierad att göra så kom han in direkt.
Tony Karlson kan se likheter mellan den taktik som Makode Linde berättat om, och hur han själv tvingats att ha en metablick på sig själv.
– Det är en fungerande formel för att ges en chans. Men den typen av metaperspektiv sker på andras bekostnad. Men är det på andra rasifierade eller förtryckarens bekostnad? säger Tony Karlson.
Han tillägger att det heller inte är alla som kan använda det metaögat på sig själv. Det krävs nästan att man redan har en fot inne i den vita majoritetskulturen.
– Det är lättare att applicera det perspektivet på sig själv för en som inte levt i ett konstant förtryck utan som medelklass, oavsett om det är från en klassresa eller medfött, ”i princip vit” rasifierad som jag, säger Tony Karlson.
Vi är på Mejan. Det räcker med att se sig runt på skolan, för att inse att det är en i stort sett vit utbildning, menar Ehab Aljaby som går andra året. Nästan samtliga anställda på skolan är vita. Det syns även på hur man lär ut konst. Skolan skulle behöva höja medvetenheten kring detta, och istället för att spegla strukturerna i samhället, försöka motverka dem. De studenter som blir rasifierade borde uppmuntras att ta en aktiv roll i att förändra skolan, menar han.
– Institutionen kan inte bara välja bort sin vithet, utan behöver arbeta och utvecklas för att ändra
på det. De behöver förstå att alla inte har samma möjlighet att använda de verktyg som de erbjuder direkt. Och att alla kanske inte heller vill uttrycka sig på samma sätt, säger Ehab Aljaby.
Strukturerna på skolan påverkar vilken konst som produceras där. När personer som blir rasifierade eller tillhör en minoritet använder sig av det i sin konst, där de behandlar hur de befinner sig i en vit struktur, så får konsten en politisk dimension. Inget konstigt med det, men hur tas det emot i utbildningen? Generellt ser Ehab Aljaby en tendens att en sådan konst reduceras till sin politiska dimension, snarare än att man ser flera nivåer av det konstnärliga uttrycket. Det blir sällan en diskussion kring estetik eller gestaltning i kritiken. Ehab Aljaby beskriver hur bemötandet ofta går åt antingen det ena hållet, att personer som blir rasifierade självklart förväntas arbeta med sin identitet och med politiska teman. Eller så händer det motsatta, att de verken inte tas på allvar, och studenterna uppmuntras att arbeta med andra, ”neutrala” teman istället.
– Det blir en fälla. Genom båda de positionerna så blir studenterna förminskade, säger Ehab Aljaby.
”Många konstfackselever som jag träffade har bra koll, men det finns en stor blindhet kring rasism”Mi Tjio, konstnär.
Tillbaka på Konstfack. Det görs försök att störa det vita havet, att vända den vita blicken, att vägra den. I början av 2015 arrangerades utställningen Ministeriet för Avkolonisering presenterar: De Sköna Konsterna, om mellanförskap, rasism, och vithet på Konstfack av Mi Tjio, Sara Collier, Alex Rodallec, Cecilia Hei Mee Flumé och Gloria Hao. Utställningen beskrevs som en ockupation av det Vita havet, en ordlek med namnet på Konstfacks utställningsyta. Inbjudan föreställde en gul och blå elefant. En referens till ”elefanten i rummet”, och till den tigande svenska tigern.
– Det syftar på att man inte ser sitt eget privilegium som en vit person. Man ser sig som vettig, kunnig och normkritisk. Många konstfackselever som jag träffade har bra koll, men det finns en stor blindhet kring rasism, säger Mi Tjio.
Utställningen visade endast konstnärer som blir rasifierade, och verken handlade om frågor som rasism, förtryck, feminism och adoption. Den arbetade emot den vita blicken, genom att inte anpassa utställningen efter den. Utställningen förutsatte en förförståelse. Att det finns vissa erfarenheter som minoriteter delar.
– Vi försökte även via sociala medier bjuda in utomstående människor och samla en större grupp rasifierade i Konstfacks vita rum för att skapa en känsla av övertagande, välkomnande och gemenskap. Att det här är en plats som kan vara trygg. Att den är tillägnad först och främst oss som blir rasifierade, säger Mi Tjio.
Tjio nämner att det under hennes år på Konstfack gick en föreläsningsserie om rasism. Föreläsare var bland annat antirasistiska forskarna och aktivisterna Tobias Hübinette och Victoria Kawesa. Så har även skett på Kungl. Konsthögskolan, där föreläsningen med Angela Davis uppmärksammades förra året. Skolan, som lyckats få dit en av de mest kända amerikanska aktivisterna mot systematisk rasism, verkade inte förberedda på att även besökare utifrån skolan skulle vara intresserade; att aktivister skulle komma dit, personer som kanske aldrig satt sin fot på skolan tidigare. Valerie Kyeyune Backström skrev i sin text ”Det är lätt att älska svarta på en scen” i Expressen att ”Men mest blev det tydligt, hur allt detta bara är en del i skolans försök att bygga ett positivt varumärke, utan att på något sätt göra en verklig förändring. (...)Davis används för att osynliggöra hur ras verkar och händer här, i Sverige: här, på KKH.” (Expressen 9 september 2015).
Vithetsnormen dominerar vid intagningen till konsthögskolorna. Det är inte bara problematiskt för utbildningarna, utan för att de även blir gatekeepers för en vit konstvärld, där tillgång till stöd och utställningsmöjligheter ofta beror på att man har gått en högre utbildning. Rapporten ”Konstvärlden är fylld av koloniala föreställningar, strukturell diskriminering och klassförtryck” som producerats av Stockholmsskolan för Konstfrämjandet utforskar hur unga som kommer från socioekonomiskt utsatta områden förhåller sig till det etablerade konstfältet. Den homogenitet som finns i konstvärlden är ett demokratiskt problem menar de. Särskilt med tanke på de offentliga medel som går till konstprojekt, och hur dyra konstutbildningar är för det offentliga. Studenter med utlandsfödda föräldrar är få på konsthögskolorna. Utöver det domineras de av personer som har medel- och överklassbakgrund.
Det hänger allt oftare ihop i Sverige i dag. Rapporten tar upp Socialstyrelsens Socialrapport från 2010, som slår fast att det finns en klar koppling mellan etnisk och ekonomisk segregation i de större städerna. Desto fler som bor i ett område som har ursprung i Sydöstra Europa, Asien, Afrika eller Latinamerika, desto större risk att området har hög fattigdom.
Men det är inte bara de högre utbildningarna som behöver jobba på sin intagning. Även de förberedande konstutbildningarna lider av samma problem. Jag pratar med Emma Dominguez och Erik Annerborn som har jobbat med rapporten. De driver den kvällskurs som Stockholmsskolan framförallt är, där unga från socioekonomiskt utsatta områden får titta på och prata om konst. Projektet har pågått i två år. Stockholmsskolan menar att konstbegreppet måste vidgas. Det finns många ungdomar som är intresserade av att uttrycka
sig konstnärligt. Men det är bara vissa former av konstnärligt utövande som anses fina nog för att ge en inträde till de högre utbildningarna
– Samtidskonsten innehåller egentligen alla uttrycken. Man kan inte skylla på att vissa formmässiga kvaliteter skulle utesluta något från konsten. Det är flytande i dag. Det är uppenbart att det handlar om makt. Viss poesi kan vara inne på konsthallen, annan kan inte vara det, säger Erik Annerborn.
Stockholmsskolans angripande av problemen är pragmatiskt. Det handlar om strukturell rasism och exkluderande av personer från socioekonomiskt utsatta områden. Det är så mycket information som inte förmedlas till unga som inte kommer från en kulturell medelklass. Många känner inte ens till skolor som Konstfack och Kungl. Konsthögskolan. Och för att kunna bli antagen till en högre utbildning inom fri konst så krävs det nästan att man har gått en förberedande konstskola.
Ett krav som inte är uttalat, men som underlättar stort. Men vilka vet det?
– För att komma in måste du först avkoda systemet för hur man söker till en konsthögskola. Hur ska jag lägga upp arbetsproverna, hur ska jag skriva, vad är det för typ av konst som de vill ha? Mycket sådana kunskaper inhämtas på de förberedande konstskolorna. Om du är en person som inte haft möjlighet eller råd att söka till en sådan konsthögskola så är det väldigt svårt, säger Emma Dominguez.
I rapporten skriver Stockholmsskolan att konsthögskolornas vilja och krav att nå ut till en bredare målgrupp delvis faller på de förberedande konstskolornas misslyckande med att nå ut. ”Vi har uppfattat i samtal med konsthögskolorna att de efterfrågar förberedande utbildningar som bättre motsvarar nutidens krav på kritiskt tänkande och en uppdaterad syn på konst.”.
Stockholmsskolan har en plan. De ska precis starta kvällskursen Stockholmsskolan Deluxe, där fokus blir ungdomars egna konstnärsskap. Det blir en motivering på vägen mot att söka en högre konstutbildning. Till skillnad från de förberedande konstskolorna ska en bakgrund utanför majoritetssamhället ses som en särskild kompetens. Fokus ligger på konst som vill förändra samhället. Kursen leds av Erik Annerborn och Yolanda Bohm som är estradpoet och aktivist.
Förhoppningen är att någon gång kunna starta en förberedande konstkurs på heltid, motsvarande exempelvis Nyckelviksskolan eller Gerlesborgsskolan som finns i dag, som fokuserar på konsthantverk och måleri.
Alla högre konstnärliga utbildningar är skyldiga att arbeta aktivt för en breddad rekrytering, enligt högskolelagen. I den mån Konstfack och KKH har påbörjat ett arbete för att minska homogeniteten på utbildningarna, så verkar det inte ha fått något större genomslag, tolkat utifrån vad deras studenter vittnar om.
2014 gjorde Sveriges Radio en kartläggning hos de konstnärliga utbildningarna om hur de arbetar med frågor om rasism och homogenitet, liksom Konstgrupp Almedalen gjorde 2015. Det var där tydligt att Konstfacks Maria Lantz och KKH:s Marta Kuzma var de rektorer som hade mest konkreta saker att säga om hur de tänker på och arbetar med de frågorna. Konstfack arbetar särskilt med arbetsgrupper och olika samarbetsprojekt för att locka andra till utbildningarna, där bland annat Stockholmsskolan nämns. De andra konstnärliga utbildningarna är klart sämre på det.
”Jag tycker att mångfald borde vara en del av rekryteringsprocessen av både administration och professorer”Donatella Bernardi,
professor KKH.
Jag mejlar med Donatella Bernardi som är professor på KKH och frågar om rasism och vithetsnormer diskuteras bland de anställda på skolan. Det diskuteras, menar hon, men med försiktighet eftersom det är viktigt att inte reducera studenter till sin bakgrund. Hon skriver vidare att KKH inte har någon positiv särbehandlingspolicy i intagningen. Så medvetenheten och ansvarstagandet som finns på skolan ligger hos individer. Men hon tycker att skolan har ett ansvar att öppet diskutera mångfaldsfrågor, liksom att välkomna kritik och förslag från studenterna.
– Och jag tycker att mångfald borde vara en del av rekryteringsprocessen av både administration och professorer, tillägger Donatella Bernardi. Breddad rekrytering kan inte vara målet, utan ett verktyg för att förändra konstvärlden. Det är viktigt att utbildningarna även arbetar för att motverka den rasism och vithetsnorm som genomsyrar institutionerna. Att de erkänner att den finns, och tar itu med det. Att de studenter som blir rasifierade, ”de tar in två av oss varje år”, som en student ironiskt påpekade, ska kunna gå där och skapa konst. Inte behöva lägga sin tid på att hantera systemet som de hamnat i. Fokus hamnar alltför ofta på individnivå. Men problemen ligger inte hos dem som exkluderas och sedan höjer rösterna för att påpeka detta. Det är institutionen som måste förändras inifrån. Det kommer inte att vara en enkel uppgift. Det sitter i väggarna. Väggarna som en metafor för en systematisk rasism, som sträcker sig genom alla väggar, genom hela samhället.