Är din kamp tillräckligt bra? Civilsamhället i den belarusiska proteströrelsen

TEXT: ANDREY VOZYANOV

ÖVERSÄTTARE: HENRIK ARNSTAD

Många som är kritiska till proteströrelsen i Belarus hävdar att dissidenterna gör fel. Regimen har ju överlevt och olika grupper skyller detta på varandra. Framför allt riktas kritiken – både från höger och vänster – mot en vagt definierad social protestgrupp som kallas ”liberaler”, ”den kreativa klassen”, ”intelligentian” eller ”det nyliberala etablissemanget”. Dessa kritiserade grupper får mig att tänka att civilsamhälleliga organisationer inkluderas i gruppen ”liberala dissidenter” eftersom de reflekterar över proteströrelsen, tillför kreativa uttryck och skildrar civilsamhällets aktiviteter via Instagram och Facebook.

På Facebook i Belarus (och bland belarusier utomlands) kallas den ”kreativa klassen” för ”nästa fiende” efter regimens framtida fall och anklagas för att ha ockuperat proteströrelsen. Detsamma gäller diskursiv marginalisering av protester som skiljer sig från den kreativa klassens metoder (exempelvis gatuvåld). Två gånger har jag varit med om att de som demonstrerar med ballonger och blommor har hållits ansvariga för manifestationernas offer.

Andrey Vozyanov är doktor i socialantropologi, ljuddesigner och lo-fi-musiker (Kate in the box, Novy Byt) baserad i Minsk. Sedan 2016 är han forskare och redaktör på Minsk Urban Platform och arbetar för närvarande med en podcast om post-sovjetisk urbanism som han ifrågasätter ur en Minskmedborgares perspektiv. Sedan 2018 har han undervisat i media och kommunikation vid European Humanities University i Vilnius. 2020 utvecklade han en lockdown-podcast, Excursions Through an Mp3-player, som utgår från en ljuddagbok på Facebook, teckningar och seminarier. Den är ännu opublicerad på grund av utvecklingen i Belarus. 

En annan inriktning hos kritiken på Facebook anklagar presidentkandidater för att vara nyliberaler, pro-ryska eller bägge två samtidigt. Den internationella vänstern visar liten sympati för den belarusiska proteströrelsen. Utan empiri hävdar Slavoj Žižek [slovensk filosof, övers.anm.] att ”målsättningen hos proteströrelsen i exempelvis Minsk är att inlemma landet i västerländska liberal-kapitalistiska värderingar”. Andra vänsteranalytiker oroade sig 17 augusti 2020 [då massiva protester mot regimen ägde rum i Belarus, övers.anm.] över att arbetarklassen skulle ”indoktrineras” med ”en liberal-nationalistisk agenda” av dessa ”breda liberala protester”. Kritiken nämner oftast inte polisvåldet. Den belarusiska polisens våld 9-13 augusti 2020, omedelbart efter valet, ”verkar sakna motsvarighet i Europas politiska historia under efterkrigstiden”. Den som vill ha detaljer och statistik angående kränkningarna av de mänskliga rättigheterna hänvisas till en rapport av mänskliga rättigheter-centret Viasna.

Efter 9 augusti uppvisar den belarusiska regimen samma kännetecken som organiserad brottslighet (kidnappningar, rån och skadegörelse), fascism (masstortyr och sadistisk förnedring av dissidenter) och slaveri (arbetare tvingas kvar på sin arbetsplats mot sin vilja). Proteströrelsen saknar ekonomisk agenda eftersom människor inte tillåts diskutera beskattning, privatiseringar eller ens geopolitik i ett land där idéer om personlig säkerhet, egendom, lagar och medborgarskap har ignorerats i flera månader. Inrikesministeriets insatstrupper Omon kommer till skolorna, tvingar anställda att arbeta och griper människor som försöker handla i snabbköpen. De flesta belarusier som protesterar riktar sin kritik mot polisens trakasserier.

Civilsamhället i Belarus: Arbete som form av protest

Den 26 oktober 2020 proklamerade Svetlana Tichanovskaja nationell generalstrejk. Fackförbund som jag tillhör – universitetslärare, civilsamhällets arbetare, konstnärer, aktivister – stödde åtgärden och delade informationen. Kaféer och restauranger där vi brukar äta stängde denna måndag, liksom andra inrättningar vi anlitar eller handlar på. Organisationen ”Minsk Urban Platform”, där jag är medlem, tvekade: Ska vi arbeta eller strejka? Ska vi arbeta även om våra nödvändiga bidrag från staten upphör? Ska vi arbeta även om civilsamhället i Belarus är en del av proteströrelsen? Ska vi flytta verksamheten utomlands om vår säkerhet kräver det? Hur ska vi besvara kritik mot våra beslut i vår nuvarande situation? Sådana praktiska frågor tvingade mig att analysera civilsamhället som del av den pågående proteströrelsen i Belarus.

Självklart existerar inte specifika ”civilsamhälle-arbetare” i Belarus. De är en mångfald av befattningar, utnämningar och identiteter. Däremot kan jag, utifrån syftet med denna text, bestämma vad de inte är. För det första syftar jag inte på någon gongo [”Government-operated non-governmental organization”, en statlig verksamhet som poserar som civilsamhällelig, övers.anm] som fejkar eller försöker ersätta civilsamhället i Belarus. Jag åsyftar inte heller det som Alena Minchenia kallar ”professionella aktivister”, medlemmar av oppositionens politiska organisationer. De övriga är framför allt människor som är aktiva inom plattformar, föreningar och sammanslutningar för mänskliga rättigheter, specifika rättigheter för sårbara grupper, upplysningsverksamhet, social inkludering, miljörörelsen, hållbar rörlighet, etc.

På grund av dessa människors sårbarhet i dagens Belarus nämner jag inga namn nedan. Till exempel, om ett Facebook-event syftar till att hjälpa belarusier utomlands vet man inte vilka som kan bjudas in utan att riskera deras säkerhet. Jag känner väl till att civilsamhälleligt arbete kritiseras för att utvecklas till ”ett väluppfostrat, förståndigt och avlönat kontorsjobb”. Min invändning är att utvecklingen i Belarus varit den motsatta de senaste åren. Vad innebär det att arbeta inom civilsamhället i Belarus? Först och främst erhålls inga bidrag från staten. Utländska bidrag utsätts för allt mer byråkratiskt krångel. De som arbetar inom civilsamhället i Belarus saknar anställningstrygghet och tvingas arbeta med tidsbegränsade projekt. Inga pensionspengar inbetalas och garantier saknas angående nästa års lön (projekt som löper över längre tid än 12 månader är ovanliga). Man lever i ständig skräck för att dömas till fängelse. De som arbetar inom civilsamhället har barn i mindre grad än övriga – vilket är en subjektiv bedömning jag gjort – men de har oftast föräldrar (som behöver vård). Deras livssituationer är osäkra och oförutsägbara och frånvaron av arbetsgivaransvar gör att de inte kan köpa bil på kredit eller ta bostadslån (jag tror att lån och krediter gör fabriksarbetare sårbara angående uppsägningar – belarusiska arbetare är inget undantag). Civilsamhällets arbetskraft är ofta svår att skilja från frivilligarbetare (de saknar också fackföreningar); dessutom, om du saknar anställningskontrakt kan du inte bli avskedad.

Förutom allt ovanstående kan tilläggas civilsamhällets låga status i Belarus. Dess anställda kallas ofta ”bidragsberoende” – och de är förvisso beroende av utländska donationer (som kräver starka nerver, pappersarbete och många månaders arbetstid för att realiseras). Den belarusiska staten bryr sig föga om utbildning, vetenskap, kultur, ekologi, konst eller annat som kräver långsiktiga investeringar och som inte ger omedelbar avkastning.

Civilsamhällets människor emigrerar ofta från Belarus. Inte för att de har svårt att göra karriär eller förverkliga sig själva. Anledningen är värre. För det mesta flyr de på grund av riskerna för deras säkerhet.

Det är visserligen sant att den civilsamhälleliga arbetskraften ofta har Schengen-visum. Men det beror på att deras arbeten kräver ständig vidareutbildning och utbyte med kolleger utomlands. Eftersom de tvingas arbeta i en byråkratiserad, korrupt och våldsam miljö är de utsatta för utbrändhet. Att vårda sin mentala hälsa genom att lämna landet ett par veckor är både billigare och effektivare än att gå i terapi.

Civilsamhällets människor emigrerar ofta från Belarus. Inte för att de har svårt att göra karriär eller förverkliga sig själva. Anledningen är värre. För det mesta flyr de på grund av riskerna för deras säkerhet.

Möjliga åtgärder i Belarus 2020?

I mars 2020 stängde stora delar av civilsamhället sina kontor på grund av pandemin. De fortsatte hålla stängt utifrån fruktan för att Gubazik [inrikesministeriets direktorat för bekämpning av organiserad brottslighet och korruption, övers.anm.] skulle göra razzia. Perioden maj-augusti 2020 engagerade sig dussintals av mina kolleger i valrörelsen. De samlade namnunderskrifter åt alternativa kandidater samt granskade information som publicerades om valet. Många blev oberoende valobservatörer.

På grund av coronaviruset och en enorm politisk mobilisering av det belarusiska samhället fortsatte civilsamhället arbetet i flera månader, även efter valet. Många engagerade sig i protesterna. Efter valdagen skrev organisationer klagomål mot polisvåldet. De tillverkade affischer till stöd för de strejkande och donerade dem till solidaritetsrörelsen. Folk går i demonstrationerna. Särskilt deltagande i söndagsprotesterna har blivit ett minimum – de som inte demonstrerar tvingas hitta på ursäkter. Gemensamt vill vi höja medvetenheten om att varje dissident har olika styrkor och sårbarheter som påverkar huruvida de kan delta i demonstrationerna. Men att utebli har blivit en källa till frustration och självkritik. Samtidigt fängslades dussintals av mina vänner inom civilsamhället. Sedan juli sitter en kollega häktad för att ha forskat om förbättringar inom samhällsservicen i städerna. Han slängdes i fängelse eftersom de andra demonstranterna vägrade lämna över honom till kravallpolisen Omon under en fredlig protest.

Allt detta betyder inte att det belarusiska civilsamhället har upphört med sin verksamhet under 2020. En kollega till mig säger ”okej, demonstrationerna kommer att vara det nya normala framöver, men vem kommer att utföra mitt arbete? Vem kommer att utveckla vårt arbete i Belarus?” Kollegan arbetar med social inkludering och tillgänglighet. Ingen i Belarus räknar med att staten utför sådant arbete, varför civilsamhället måste välja: Ska de arbeta vidare med sina projekt (som ofta måste planeras om på grund av covid-19) eller ska de demonstrera?

Precis som alla andra kräver de som engagerar sig i civilsamhället rätten till fysisk säkerhet och rättvisa när de demonstrerar och – otroligt ofta – hamnar i fängelse. Flera deklarerar öppet att protesterna borde inkludera ekonomiska krav samt dialog om ojämlikhet och utsatthet. Skillnaden mellan en person med ett tangentbord respektive en bergborr är mindre än mellan en silovik [öknamn på en person inom statsledningen, övers.anm.] i rånarluva och övriga. Denna den tydligaste ojämlikheten gör oss alla utsatta. Vi vet inte hur länge situationen kommer att fortsätta. Experter undviker analyser om detta oavsett deras övriga orientering.

Kan jag sluta?

Det existerar en symbolisk gränsdragning mellan de delar av det belarusiska civilsamhället som valt att fysiskt lämna landet och de som stannat kvar. De som blivit kvar anför sitt mest radikala argument – att vara närvarande. De som av olika orsaker däremot lämnat landet finner att de måste förklara sitt beslut. Vissa belarusier flyr efter ha hamnat i fängelse, blivit misshandlade av kravallpolisen, fått besök av ”polisen” i sina hem eller på sina arbetsplatser eller blivit ”inbjudna till samtal” på en polisstation via ett telefonsamtal från dolt nummer. I Belarus behöver inte ”polismännen” använda sig av officiella domstolar.

På vissa sätt är belarusier priviligierade som flyktingar. De är vita och behöver inte färdas över något hav för att nå ett annat land. Men under pandemin har gränserna stängts. Efter 30 oktober kan man bara korsa gränsen till Lettland, Litauen och Polen om man innehar visum eller uppehållstillstånd i mottagarländerna. Ibland kan flyktingar inte återvända till Belarus eftersom staten beslutat att vissa medborgare inte är välkomna hem igen. Ryssland tillåter inresa för belarusier som kan visa att de bokat tid hos läkare alternativt besöker släktingar. Sedan slutet av oktober är Ukraina det enda land som släpper in belarusier utan krav på visum. Men det är troligt att denna möjlighet när som helst upphör på grund av coronavirusregler. Rädslan lever kvar från det ögonblick då ett uttalande av Lukasjenko misstogs vara ett beslut att stänga gränsen mot Litauen och Polen. Förbud att lämna landet är sista steget mot att skapa en totalitär stat. Efter veckor av moralisk tvekan och trots coronavirusets faror tar många så småningom bussen.

Jag tänkte efter. Har jag inte tillbringat tillräckligt med tid i fängelset? Jag har varit fängslad 15 dagar men många andra har suttit inlåsta i 30 dagar och somliga i flera månader. Är jag feg om jag smiter? Kan jag tillåta mig själv att lämna Minsk nu? Förtjänar jag rättigheten att inte stanna kvar i Belarus? Tänk dig denna dialog i Kiev, Warszawa, Vilnius eller någon annan stad dit belarusiska aktivister flytt. Jag har hört argumenten, både personligen och citerade av ”vänners vänner”.

Efter flykten till en säkrare plats är det värsta man kan höra ”är du i Minsk nu?” Den belarusiske ekonomen Siarhei Čaly erkände att han ”irriterade sig på belarusier som översköljde Warszawa, Kiev och Vilnius”. Det har aldrig varit mindre coolt att lämna Minsk. Man gör inga inlägg på Instagram från Kiev.

Flyktingen vet inte hur man samtalar med sina vänner i Minsk. Borde du övertala dem att tänka på sig själva och fly landet? Eller borde du tvärtom tacksamt ge dem uppmuntran för att de stannar kvar och fortsätter arbetet?

Ett känslomässigt skydd för vissa belarusier som flytt är ”vi arbetar och du strejkar”-principen. ”Enbart mitt arbete förhindrar att jag bir galen här”, erkänner en kollega på Instagram, efter några veckor utomlands. Dagligen diskuteras antidepressiva läkemedel och besök hos terapeuter, även om mina kolleger föredrar att skänka pengar till belarusiska crowdfunding-kampanjer.

Förr eller senare
blir skräcken för det belarusiska fängelset så stark att enda sättet att bota den är att vistas i detta fängelse.

Just nu under slutet av oktober har vissa börjat återvända till Belarus. En kollega som legalt vistats i Polen, en kollega som illegalt vistats i Polen, en handfull kolleger som lämnade Minsk ”över helgen bara” och så vidare. Vissa belarusier häktas när de återvänder, exempelvis den politiske fången Ihar Alinievič, den 30 oktober. Men som en vän uttrycker det, ”förr eller senare blir skräcken för det belarusiska fängelset så stark att enda sättet att bota den är att vistas i detta fängelse”

För att sammanfatta, det endimensionella systemet av koordinater, inklusive vänster-höger-skalan, är otillräckligt för att kunna beskriva den belarusiska proteströrelsens politiska mångfald. Ett nytt Belarus konstrueras utifrån mängder av epistemiska utgångspunkter: av de som uppmärksamt observerar och de som deltar, de omhändertagande och de modiga. Ståndpunkternas pluralism är heuristisk och producerar kunskap. För att tala med feministen Donna Haraway: Vi förstår bättre vad det innebär att vara i Belarus genom att förstå etnografin hos de som inte är där. Inuti Belarus är förmågan att se saker från olika synvinklar nödvändigt för att förstå maktens obalans samt de krafter som orsaker våld och traumatiserar samhället. Belarus konstruktion sker utan metodik, som en övning i Feyerabends epistemologiska anarkism där ”allt är tillåtet”. Ingen enskild protest kan inbilla sig vara viktigast. Ännu viktigare, ingen enskild gruppering kan ges ansvaret för framgång. Varje demonstrant i Belarus är numera en del av civilsamhället. En deltagare i arbete (arbete, inte krig), en kämpe i mångfalden av ”att vara där” och att ”protestera tillräckligt bra”.

Röster från Belarus – två konstnärers vittnesmål

När kommer framtiden?
Introduktion av: Sara Edström

Belarusisk entropi: Lika oåterkallelig som det är svårt att stoppa tillbaka tandkräm i tuben
Av: Nadya Sayapina

Är din kamp tillräckligt bra? Civilsamhället i den belarusiska proteströrelsen
Av: Andrey Vozyanov

Dessa texter publicerades först i en bilaga till tidskriften Konstnären nr. 4, 2020.
Utgivningen är ett samarbete mellan Konstnärernas Riksorganisation/Svenska IAA-kommittén och Konstepidemin.