För Konststartskommissionens tredje tema har konstnären och konstskribenten Ida Rödén samtalat med fem representanter för den självorganiserande samtidskonsten; Karl Hallberg från Not Quite, Teresa Holmberg från Ifö Center, Johan Wingestad från KKV i Stockholm, Karin Bäckström från galleri LarsPalm och Maria Ragnestam från Konstfrämjandet i Norrbotten. Det kollektiva arbetet är något som förenar dem. Tillsammans med andra har de byggt upp någonting stort – öppna platser som berikar deras verksamheter och samhället de lever i.
Intervjuerna som du kan läsa här, följs nu upp av ett filmat samtal med fyra av deltagarna under ledning av Ida Rödén och Konstnärernas Riksorganisations ordförande Sara Edström.
Samtalet är 1 timme och 40 minuter.
Några citat ur filmen:
Vilken plats har det kollektiva för ett framtida, långsiktigt hållbart konstliv?
Johan Wingestad:
"Under hela 1900-talet har vi sett olika konstkollektiv som har kommit och gått. Många har också blivit väldigt långlivade. Jag tror det har varit väldigt viktigt, och det kommer att vara väldigt viktigt. I takt med stigande hyresnivåer, och att konstnärerna och konstnärernas ateljéer trycks bort från stadsområdet, så tror jag att det blir än viktigare att vi i konstnärskåren förenar oss och jobbar tillsammans för att hitta möjligheter och framkomliga vägar."
Karin Bäckström:
"Vi har ju en kvalité i att kunna förändras snabbt och kunna tillgodose behov hos personer i staden, just nu! Vi är en viktig del i kulturlivet. För institutionerna som finns här, det finns ju en konsthall, de står ju för nånting helt annat. Vi arbetar helt olika. Så jag tror båda måste finnas."
Karl Hallberg:
"Nu har vi gått tillbaks till en mycket mer utspridd organisation. Och det kan vara lite provocerade för våra uppdragsgivare och kommuner. Vem är det som bestämmer? Och vem är det som vet vad som händer? Varför vet ni inte exakt vad som händer i föreningen? Det går inte! Vi kan inte driva en institution i traditionell mening med de här resurserna — och vi är inte intresserade av det heller! Vi vill ju bevara möjligheten för människor att etablera sig här, slipa ner trösklarna mer och mer och jobba brett med kulturella uttryck."
Maria Ragnestam:
"Däremot så är det en jättestor risk med den ideella sfären, den ideella föreningen på det sättet att... det ofta blir en hög arbetsbelastning, i alla fall i Norrbotten där det är svårt att få verksamhetsbidrag. Verksamhetsbidragen är ofta mindre än projektbidragen, vilket gör att man ska gå runt på eviga projektbidragsansökningar, vilket gör att det aldrig finns utrymme för en paus. Projekten måste gå rygg i rygg i rygg, helst överlappande."