Annica Karlsson Rixon

TEXT: Nana Håkansson

BILD: Trinidad Carillo

I snart tio år har hon satt fokus på den alltmer utsatta hbtq-rörelsen i Ryssland. KONSTNÄREN mötte Annica Karlsson Rixon för ett samtal om nallebjörnar, rödstrumpor och konst som aktivism.

Annica Karlsson Rixon möter mig i foajén till Konsthögskolan Valand i Göteborg, iklädd en t-shirt med Sankt Petersburg-tryck och släpandes på en dramatenväska packad med öl och böcker. Det har varit en dålig dag, hon har skrivkramp och svär över paniken hon har över avhandlingen som ska vara klar i december, och hon måste ta med sig jobbet hem över helgen till Brännö i Göteborgs skärgård.

Elva års studier på temat kollektiva identiteter, som har bedrivits parallellt med andra projekt, ska sammanfattas i två böcker. En avhandlingsbok och ett bokverk. Som del av disputationen ska Annica Karlsson Rixon också bygga upp verket State of Mind som utgör avhandlingens kärna. Med ett fyrtiotal möten, storformatskamera, ljud och video har hon tillsammans med samarbetspartnern Anna Viola Hallberg skildrat queermiljön, och i synnerhet situationen för lesbiska och bisexuella kvinnor, i ryska Sankt Petersburg. Mellan 2006 och 2008 gjorde paret återkommande resor till staden och State of Mind har ställts ut i såväl Sankt Petersburg och vitryska Minsk, som i Kiev och Charkiv i Ukraina. Detta under en period då situationen för hbtq-personer i de forna postsovjetiska staterna har blivit allt svårare. Lagar mot så kallad homopropaganda har implementerats i Ryssland, förslag om samma lagar har varit uppe för diskussion i Ukraina. Och i Vitryssland har den totalitära presidenten Aleksandr Lukasjenko sagt att "det är bättre att vara diktator än homosexuell" och samtidigt lyckats splittra den tidigare växande gayrörelsen i landet. Tanken var att ställa ut verket även i Moskva 2013, men planerna ställdes in. Det var helt enkelt för osäkert.

Annica Karlsson Rixon kallar sin avhandling för ett "långsamt utforskande" och att hon for good and for bad inte är särskilt snabb men att det finns en kvalitet i att ta den tiden som behövs, att våga vara grundlig och långsam. Avhandlingen bottnar i ett intresse för feministiska frågeställningar, queerteori och maktordningar i relation till användandet av kamerabaserade medier och relationen mellan en dokumentär praktik och iscensatt verklighet. Konst möter aktivism och akademi. Karlsson Rixon har efter utställningarna i Sankt Peterburg blivit uppmärksammad inom den ryska hbtq-rörelsen och på ett bökigt fik en trafikkorsning ifrån universitetet berättar hon att hon numera även kallar sig för genusforskare.

Som konstnär kan man välja olika sätt att verka och utrycka sig, varför valde du den akademiska vägen?
– För mig var det ett ganska självklart sätt. Jag fanns redan inom akademien. Jag var adjungerad professor på Högskolan för fotografi i Göteborg mellan 2003 och 2007 och hade undervisat under många år. Jag tror att jag har en lite annan inställning till akademin än många andra. Jag ser det som en lekplats för inspirerande möten och experiment. För mig har kontakten med forskarvärlden öppnat nya interdisciplinära samarbeten, framför allt i skärningspunkten mellan feministisk konstnärlig och humanistisk forskning. Men det är klart att jag har tampats jättemycket med de akademiska kraven, som är löst formulerade kring konstnärlig forskning. Jag tycker att det är ganska trögt att skriva nu när jag sitter ner och har kvar den där kappan, den skriftliga delen av avhandlingen. Jag ska bara skriva ett fyrtiotal sidor, men det är klurigt att samla ihop ett så omfattande projekt och kunna hålla tråden i det som är intressant för mig i forskningen.

I verket State of Mind har du arbetat med en annan konstnär, Anna Viola Hallberg. Hur fungerade det? Du gör ett doktorandprojekt som hon är en del av men ändå inte hela vägen.
– Det var en deal från början. Verket har vi gjort tillsammans och när man gör den här typen av sammanläggningsavhandlingar kan man göra samarbeten. Sedan skriver jag kappan och den blir min ingång. Vi har ju många gemensamma intressen, men jag är den som jobbat som fotograf i många år, jag är konstnär och jag är också den som har rört mig inom genusforskningen. Vi var ett par under den här perioden så det började egentligen med att hon jobbade med mig och blev mer och mer involverad och så gjorde vi verket tillsammans. Och nu är vi inte ihop längre, och jobbar inte ihop längre heller.

Men det är ingen dålig stämning?
– Jo, det är ingen vidare stämning just nu men det har med relationen och inte med State of Mind att göra. Verket finns och det har varit ett jättefint samarbete.

Hur började arbetet med State of Mind?
– Jag hade jobbat med andra projekt där gruppen som identitet har varit viktig, framför allt den pågående serien kring konstnärskollegorna, Portraits in Nordic Light, som jag började med när jag bodde i Los Angeles på nittiotalet. Jag vände blicken mot min egen generation och använde mig av nordiskt sekelskiftesmåleri och gjorde pastischer med utgångspunkt från min egen miljö och mina egna konstnärsvänner. Jag var intresserad av den nationalromantiska berättelsen som konstituerar mycket av en skandinavisk identitet, och vad denna historia betydde i relation till var jag befann mig då. Det var dels ett sätt att ”pissa in” ett revir i konstvärlden genom att liksom målarna i slutet på artonhundratalet gestalta min egen krets, men det var också en undersökning av en slags nationell skandinavisk identitet från ett konstnärsperspektiv, i jämförelse med hur konstmiljön såg ut på 1800-talet.

Jag skapade min egen värld där det var mycket mer kvinnor, mycket mer flator.

Hur såg den ut?
– Man kan säga att jag skapade min egen värld där det var mycket mer kvinnor, mycket mer flator, ha ha ha! Min miljö såg mycket annorlunda ut, naturligtvis för att jag var i Los Angeles på 1990-talet och inte i Skagen i slutet på 1800-talet. Det var också mer uppblandat när det gäller etnicitet och ras.

Du har hela tiden intresserat dig för att skildra det kvinnliga kollektivet, varför?
– Ja, eller gruppdynamiken, gruppen som identitet. Jag är inte intresserad av individuella identiteter utifrån genus eller sexualitet, alltså inte enskilda personers upplevelser, utan jag intresserar mig för den kollektiva identiteten och gruppens betydelse för att skapa gemenskap. Vad det betyder, hur det används, hur det görs.

När höll du i en kamera för första gången?
– Jag fick min brorsas gamla Kodak Instamatic när han köpte en Olympus 1 och vi var i Botaniska trädgården och fotograferade blommor. Då var jag nio kanske och sen fick jag överta hans Olympus 1 också. Sedan hade jag två kompisar, tvillingar, när jag gick på gymnasiet och vi var mycket ute och fotade, jag minns inte vad. Därefter var det någonting som hände när jag bodde i USA ett tag 1982. Jag var jätteinspirerad av ETC som var en tidskrift på den tiden. De hade jäkla bra bilder, jag minns särskilt Håkan Elofssons reportage från Latinamerika. Jag ville, men kunde inte ta sådana bilder, så då började jag studera foto när jag kom hem. Jag gick GFU, grundkurs i fotografisk utbildning, och Nordens. Men sedan blev jag väldigt frustrerad. Dels av den manliga omvärlden som jag befann mig i och av de fotografiska närmanden som det dokumentära stod för då. Det var en slags romantiserande idé om den subjektiva blicken som för mig blev ett tråkigt utnyttjande av andra.

Hur påverkade det dig som fotograf?
– I slutet av åttiotalet vände jag mig starkt emot detta, det blev problematiskt för mig. Vad kan jag göra, ska jag gå ut i världen och berätta om någonting? Vad har jag för rätt att göra det och vad gör jag med de där bilderna? Under några år gick jag in i studion eller vände kameran mot mig själv i stället, som i Turismer från åttionio, en serie "reportagebilder" där jag blixtbelyst tittar in i kameran i förgrunden. Tidiga selfies helt enkelt. Men när jag flyttade till USA och började plugga en Masterutbildning vid California Institute of Arts i mitten av nittiotalet blev den omgivande verkligheten alltför intressant för att undvika. Det var då jag gjorde Portraits in Nordic Light, men även Truckers and Others som jagar lastbilar utmed de kaliforniska motorvägarna. Jag började söka ett annat sätt att arbeta med ”verklighet”.

Vad var problemet med det dokumentära?
– En slags övertro på bildens kapacitet, man reflekterade inte över sin egen position som fotograf och jag blev väldigt upptagen av de frågorna, det är jag fortfarande. Hur positionerar jag mig själv i relation till det jag gör? Det var också där teoribildningen kom in med mitt intresse för feministisk och postkolonial teori, att försöka förstå hur man är en del i görandet.

Jag tänker att en av skillnaderna mellan konst och det dokumentära är att man ibland kan komma närmre sanningen med det fiktiva. 
– Om det finns någon sanning. I State of Mind till exempel, det är ju verkliga människor, människor som lever det liv som är gestaltat i verket. Det betyder jättemycket att de inte är fiktiva, men det är inte ett dokumentärt verk heller utan det är just i detta gränsland som det skapas friktion.

Hur hamnade du i Sankt Petersburg?
– Jag tyckte att det var intressant att hitta en plats där vi inte hade någon förankring. Ryssland och hbtq-frågor var inte på tapeten och diskuterades inte på samma sätt som det har gjorts senare. Både Anna Viola och jag hade bott i USA i många år, hon i New York och jag i Kalifornien, och vi tyckte att det var intressant att vända blicken österut. En anledning till att vi sökte oss just till Sankt Petersburg var att det fanns ett stipendium så att vi kunde få en lägenhet i två månader. Vi var båda uppvuxna under Kalla kriget och det var en plats som var väldigt nära men som vi visste väldigt lite om. Ofta när man jobbar med konstprojekt är det en massa små detaljer som samlas ihop till någon slags besatthet, små till synes obetydliga detaljer som blir till någonting.

Men vad var det som fick er att stanna kvar?
– Vi beslutade oss från början att inte bestämma oss för om vi skulle göra ett konstprojekt, utan vi åkte dit för att se vad det fanns för möjligheter och hur det kändes att jobba där. Vi var där i två månader under hösten 2006, kontaktade en massa människor inom hbtq-rörelsen, men också konstnärer och människorättsaktivister. Det tog sin lilla tid att luska upp folk, framför allt när man inte kan ryska och det var innan det fanns Facebook och andra liknande sociala medier. Den första personen träffade vi via match.com och sedan gick vi på klubbar och mötte folk via olika nätverk.

Vi har inte droppat nallebjörnar från himlen som andra idioter.

Ni började i Sankt Petersburg men tog sedan med er State of Mind-utställningen till Vitryssland och Ukraina.
– För mig var det initialt inte konkret Ryssland som var intressant, utan att utmana något i det fotografiska och tänka kring hur jag kunde göra det. Det kan man säga är min avhandling. Hur funkade det här verket, hur kunde vi jobba med det, hur jobbade vi med det för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ställa ut i Minsk 2010? Det sa alla till oss "att det går inte", men det gick ju. Vi har inte droppat nallebjörnar från himlen som andra idioter så att den vitryska regeringen slänger ut svenska ambassaden. Det är ett gediget arbete bakom att faktiskt grunda det här verket på varje plats som det har ställts ut på. Vårt mål har aldrig varit att provocera. Det är skillnad om Pussy Riot gör det än om jag åker till Ryssland och gör provokativ konst och därmed utsätter de medverkande eller queer-miljön i stort, medan jag själv lugnt kan ta planet hem. Vi agerade på samma sätt som vår ursprungsgrupp i Sankt Petersburg. I den miljön har det varit mycket icke-provokation och information till skillnad från till exempel Moskvas aktiviströrelse som har varit mycket mer ute på gatorna.

Så för dig personligen har det aldrig varit någon aktivism inblandad? 
– När jag gick in i projektet gjorde jag inte det som aktivist, men frågan är: vad är aktivism? När jag tänker på aktivism så tänker jag att man formerar sig i en grupp kring någonting för att vilja förändra något specifikt i samhället, men jag kan också tycka att det är aktivism att göra konst som skevar våra blickar. Jag jobbar med förändring med mina verk, och med State of Mind har jag verkligen gjort det. Men vi åkte inte dit för att i första hand vara aktivister, utan vi åkte dit för att göra konst. Men absolut, vårt arbete och vårt verk har ju blivit en del av en aktivistisk rörelse, framför allt i Sankt Petersburg.

När jag var med i Vitrysslands första Prideparad här om året, blev vi tillsagda av arrangörerna att klä oss neutralt för att inte dra till oss uppmärksamhet. Frågan är vad neutralt är och själv kan man tycka att jag står upp för hur jag är och ser ut, men att man måste tänka på de lokala hbtq-aktivisternas säkerhet. Jag kan ju åka hem.
– Exakt så. Både när vi gjorde verket och ställde ut det har vi jobbat väldigt tight med olika queer-grupperingar, men också med konstinstitutioner just för att förstå hur vi skulle jobba med verket på många plan. När vi ställde ut i Ryssland för första gången 2008 ställde vi ut på ett statligt galleri. Då kom vi överens med curatorn att hålla en väldigt låg profil om innehållet av verket och pratade i stället bara om kvinnors nätverkande.

Och så fick folk tolka hur de ville?
– Ja, det var ju ganska uppenbart att det handlade om hbtq-personer om man lyssnade till intervjuerna som var en del av verket. Många är väldigt politiskt kritiska, men om man bara tittade på porträtten så kunde det se neutralt ut, att det var kvinnor som log vänligt. Men det beror ju på vad man har för blick, om man queer-kodar eller inte. Sedan hade vi tät kontakt med queermiljön på varje plats, så informationen om verket spreds ändå. Galleriet fick sextio procent ökat besökarantal under månaden som vi ställde ut, och det var naturligtvis mycket queermänniskor som kom.

Under Sovjet-tiden var det förbjudet att vara homosexuell om en var man. Det finns ett ord för män som ligger med män, muzhelozhstvo, men det var aldrig olagligt att vara lesbisk. Och så är det i dag också, upplever jag, den manliga blicken som tycker att det är spännande med flator.
– Ja, när vi började arbetet med State of Mind 2006 var det väldigt signifikant att lesbiska kvinnor var synliga i stadsbilden, till skillnad mot bögar. Det var nog många som inte riktigt förstod vad de såg. Men nu när den nya lagstiftningen förbjuder information om homosexualitet så har det också blivit en mer allmän upplysning kring flator, paradoxalt nog som en anti-effekt mot lagstiftarnas önskemål om att osynliggöra homosexualitet. Många av kvinnorna som vi har haft kontakt med känner sig mycket mer hotade nu än vad de gjorde tidigare, men det fysiska våldet riktas fortfarande oftare mot män.

Ett annat verk där du skildrar kvinnlig gemenskap är Annika by the Sea.
– Det gjorde jag i början av 2000-talet, det var en uppföljning av Portraits in Nordic Light. Det första verket fångade en del av min krets i Los Angeles, medan Annika vid havet är ett generationsporträtt med utgångspunkten i ett gemensamt förnamn. Detta monumentala verk speglar samtidskonstnärers nomadiska existens och ett nätverkande som inte längre är beroende av en fysisk plats. För min del är State of Mind en fortsättning på detta arbete. De utgår båda från en identitetsbaserad gemenskap – yrkesidentitet i det första, och kärleken och sexualiteten i det andra. Jag ser dem som både visionära och dokumentära.

Jag kan tycka att det känns provocerande att kvinnliga konstnärer överlag, och svenska kvinnliga konstnärer som slog igenom på nittiotalet, buntas ihop. När ditt namn nämns så kommer Annika von Hausswolffs namn ofta med i samma mening. Hur ser du på det?
– Fast jag tänker ju inte att det är för att vi är kvinnor utan för att vi har samma förnamn, för att vi är vänner och för att vi faktiskt båda har varit aktiva på konstscenen i tjugofem år. It's beyond my control och det ligger en sanning i att det hände någonting på nittiotalet. Det syntes inte lika många kvinnliga konstnärer innan Annika och jag och många till var med och förändrade den svenska konstscenen. Det var en väldigt stark genomslagskraft och det gällde inte bara vår eventuella könsidentitet eller såsom folk tolkade oss ifrån vårt kön, utan hur man talade om konst och hur fotografiet inträdde i konstscenen.

Man ska inte glömma den feministiska kritiska diskurs som var en del av konsten och konstkritiken i början av nittiotalet, det blir fel att bara prata om kön när det faktiskt handlade om en kritik av kategoriseringar och representation. Och man skall inte heller glömma att det absolut inte bara var konstnärerna som var med och förändrade. Många av dem som skrev om konst och arrangerade utställningar befinner sig nu på många av de stora konst- eller utbildningsinstitutionerna. Maria Lind, Cecilia Wiedenheim, Marta Edling, Sara Arrhenius, Annika Öhrner och Cecilia Sjöholm till exempel. Framför allt på fotografiscenen blev det en markant skillnad som handlade om att fotografiet togs upp i samtidskonsten på ett annat sätt än det hade gjorts tidigare. Och vi gjorde fotografi på ett helt annat vis än det som tidigare hade synts i den svenska kontexten. Kanske fanns det en koppling mellan att arbeta med ett medium som inte var så tungt belastat inom konsten, samtidigt som vi kunde lämna den lika tungt belastade och manligt kodade fotografvärlden.

Så du tycker inte att det är ett problem att prata om "kvinnliga nittiotals-konstnärer"?
– Jag tycker ofta att det blir väldigt förenklat när det skrivs om nittiotalets generation av konstnärer, men samtidigt har jag inte alls något emot att buntas ihop med Annika och de andra annikorna. Ha ha, det är ju mitt eget fel också eftersom jag gjort ett verk kring det. Det är klart att jag inte är intresserad av att bli identifierad som kvinna, varför skulle jag vilja vara det? Men det kan kännas okej att vara i sällskap med de andra.

På vilket sätt är diskussionen förenklad?
– Samtalet kring kön kändes nog mer viktigt då. Men många idag står fortfarande kvar i en diskussion kring binära könsuppfattningar och många som pratar om det är inte särskilt informerade. Jag tänker till exempel på urvalet i utställningen Det Synliga, samtida svensk fotografi, som var en del av Artipelag förra året. Det noterades överallt att uppdelningen av de inbjudna konstnärerna var typ tjugo kvinnor och en man. Då är det fortfarande detta man fokuserar på utan att ställa det i relation till en intersektionell analys där andra maktordningar inverkar.

Så den svenska konstvärlden ligger efter?
– Verk blir intressanta utifrån hur de används i olika typer av diskussioner. Och hur det talas om det följer tidsförändringen, den rådande diskussionen. I Sverige var det först långt in på 2000-talet innan man över huvud taget vågade, eller hade verktygen till, att dryfta något om ett queerperspektiv i Portraits in Nordic Light, endast en artikel nämnde det när jag ställde ut verket i slutet av nittiotalet. Då talade man bara om kvinnor kontra män, och manliga och kvinnliga konstnärer. 

När kom ditt eget feministiska uppvaknande?
– Min bror och min far kallade mig för Rödstrumpan när jag var nio så det var nog ganska tidigt. Jag var en bokmal från att jag lärde mig att läsa. Min mamma läste jämt och jag var tidigt introducerad till böcker, Det var mycket arbetarlitteratur via henne, som hon i sin tur ärvt från morfar som var skeppsbyggare och kommunist. Moa Martinsson och Ivar Lo Johansson var det som stod i bokhyllan och det var det första som jag plöjde igenom. Via det fick jag indirekt en klassmedvetenhet och en feministisk medvetenhet.

Vad kom det ifrån?
– Det var ett uppror mot en patriarkal värld som jag instinktivt kände mig begränsad av. Jag läste mig till väldigt mycket. Jag var tolv år när jag läste Émile Zola och På västfronten intet nytt, men snart också feministiska böcker som Rädd att flyga och Kvinnorummet. Sedan blev jag politiskt intresserad när jag började gymnasiet. Jag gick samhällsvetenskapsprogrammet med fransk inriktning och där fanns kulturbarnen. Vi var väldigt engagerade i anti-kärnkraftrörelsen och höll på med cykeldemonstrationer och sånt.

När jag växte upp kunde man sitta och prata om bögar och hur äckliga de var.

Men att de kallade dig rödstrumpa när du var nio. Uttryckte du några särskilda åsikter hemma?
– Jag kommer från arbetarklass, från göteborgsförorten Västra Frölunda. En patriarkal miljö som var både homofobisk och rasistisk. Det är helt annorlunda i min familj nu, men när jag växte upp kunde man sitta och prata om bögar och hur äckliga de var. Man kunde sitta och prata om hur invandrarna var, man kunde prata om hur kvinnor skulle vara och jag protesterade hårt mot detta. Det här är en klassfråga, och en bildningsfråga. Det var mycket bråk och diskussioner.

Du som person påverkar ju konsten, men hur har konsten påverkat dig?
– Nu börjar jag nästan gråta, jag blir jätterörd... För mig är den, herregud, det är så jag uttrycker mig, jag tänker med konst Det är ett fantastiskt fint redskap att arbeta med konst för man får tillgång till så många olika världar och på det sättet lär jag mig saker genom konsten. Jag arbetar ju med fotografi och gestaltar människor, och att brottas med den problematiken som ligger i mötet med andra och annanhet. Det lär jag mig också mycket av. Jag känner mig väldigt privilegierad som kan hålla på med konst på heltid, men det är också jättejobbigt. Det kräver en väldigt stor självständighet, och modet att ta sig rättigheten att göra något som av många i samhället ser som helt onyttigt.

NANA HÅKANSSON