Den samtida konsten och den ovilliga staten

”Det är förbluffande att just de frågor som präglat den offentliga kulturpolitiska debatten – yrkesverksamma konstnärers ekonomi, konstens autonomi att definiera sig själv, den av nya medier hotade upphovsrätten etc – i så stor utsträckning förbigås i utredningen.”, skrev författaren Niklas Rådström om alliansregeringens stora kulturutredning i DN i april 2009. Sex år senare kan vi börja urskilja resultatet av den förda kulturpolitiken på bild- och formkonstområdet.  Vi har så kortfattat som möjligt sammanställt fakta om villkoren för bild- och formkonsten ur myndighetsrapporter, årsredovisningar och den stora konstnärsenkäten Utsikt från ateljéerna 2014 av KRO/KIF. Huvudfokus ligger på kulturbudgeten, siffrorna och förändringen över tid. Vi har gjort ett första försök att granska hur mycket av den statliga budgeten som lyckas tränga sig igenom kulturbyråkratin och bli bild- och formkonst.

Rapporten visar att det breda intresset för konsten tyvärr inte återspeglas i konstnärernas sociala och ekonomiska villkor. Redan synnerligen blygsamma konstnärsinkomster sjunker och konstnärer tvingas i dag att lägga mindre tid på den konstnärliga verksamheten än för sex år sedan. Det är djupt oroväckande för Sverige som kulturnation att så pass få konstnärer lyckas leva på sin konst. Samtidigt visar siffrorna att statens och landstingens investeringar i bild- och formkonsten sjunker och tillämpningen av både MU-avtalet och enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning haltar betänkligt.

Några fakta ur rapporten:

• Det görs över sex miljoner besök på museum, konsthallar, konstföreningar och gallerier.
• På fem år - mellan 2010 och 2014 - har antalet personer som gör minst ett besök på konstutställningar ökat med 19 procent . Nästan hälften av befolkningen mellan 16 och 85 år besökte en konstutställning 2014. (Uppdatering januari 2016)
• Regeringen investerar bara 0,8 procent av statsbudgeten på kultur.  
• Kulturarvets finansiering har stärkts med 230 procent mellan 1980 och 2005 medan motsvarande budgetförstärkning för samtida konstarterna endast är 44 procent.
• Medan både statens och regionernas kulturutgifter har ökat mellan 2010 och 2013 har satsningarna på bild- och formkonsten och ersättningar till kulturskapare sjunkit.
• Uppskattningsvis 144 miljoner kr, 16 kronor per invånare, eller två procent av statens kulturbudget, investeras i produktion av konst och konstupphovsrättsliga ersättningar 2013.
• Av Konstnärsnämndens anslag till stipendier åt kulturskapare har andelen som går till bild- och formkonstnärer minskat med 6 procent mellan 2005 och 2014. Under samma tidsperiod har även anslagen till bild- och formkonstnärernas långtidsstipendier sjunkit.
• Den individuella visningsersättningen har urholkats i jämförelse med individuella biblioteksersättningen de senaste fem åren.
• Antalet utexaminerade konstnärer och konsthantverkare vid konsthögskolorna har ökat med 171 procent på fem år.
• Bara 28 procent av svenska museer betalar den mycket blygsamma minimiersättningen enligt MU-avtalet. Bara några promille av de totala lönekostnaderna på museum som visar konst har gått till konstnärers löner (medverkansersättning). Då ska man veta att många konstnärer lägger ned månader av arbetstid inför en utställning.
• Endast 33 % av kommunerna och 37 % av landstingen tillämpar enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer just som en regel och det saknas direktiv för statens åtagande. Resultatet blir att många offentliga miljöer i Sverige inte blir konstnärligt givande och hållbara. 

Några av slutsatserna och rekommendationerna:

• Investera minst en procent av statsbudgeten i kultur. Det skapar mer kultur och konst, ger utrymme för fler röster i samhälls- och kulturlivet, fler jobb.
• Fördubbla investeringarna i bild- och formkonsten (144 miljoner kr) redan 2016 för att återställa budgetnedskärningar och visningsersättningen, finansiera redan beslutade reformer och stärka bild- och formkonstens villkor. Finansiera strukturförändrande och näringspolitiska insatser för 38 miljoner kr och tillskapa en fond för unga konstnärer.
• Villkora och öronmärk statliga medel till utställningsarrangörer och utställningsverksamhet med att MU-avtalet och MU-avtalsmallen ska tillämpas och professionella konstnärers arbetstid arvoderas. Tillför resurser till den ofinansierade reformen.
• Utarbeta ett statligt direktiv för enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning och ett stimulanspaket till kommuner, landsting och privata aktörer som antar regeln som en regel.
• Stimulera efterfrågan genom att införa en konstmoms på sex procent (som bokmomsen) och ta bort undantaget för konstverk som gör att företag inte kan dra av förstagångsköp av konst.
• Skapa fungerande trygghetssystem för fria professionella kulturskapare.
• Stärk följerätten, tillämpa privatkopieringsersättningen även på stillbilder och tillskapa en fond för unga konstnärer.

Konsten behöver inte rättfärdiga sig genom att visa hur nyttig den är på en marknad men för att de som påstår att konsten inte är det har fel i sak väljer vi att presentera en del andra siffror och analyser. Även om konsten inte behöver motiveras med andra politiska syften (vilket alla riksdagspartier håller med om[1]) och politiken ska hålla en armlängds avstånd till det konstnärliga innehållet och processerna (vilket alla partier utom SD håller med om), saknas knappast samhälleliga argument för anständiga investeringar i konsten.

1. En fri konst är en central del av demokratin och för vår förståelse av att vara människa, slår FN fast i sin rapport om konstnärliga rättigheter. Författaren och regissören Stina Oscarson använder följande ord: ”Den fria konsten är demokratins immunförsvar”. 

2. Konsten frigör och förverkligar människan. Den öppnar upp världar, bidrar till eftertanke och slår broar mellan oss människor. ”Jag vet att den fria kulturen har kraft att förändra ett samhälle i grunden. /…/ Allt behöver inte förstås. De flesta konstupplevelser träffar en bara hårt i magen. Några av dem stannar kvar där för alltid”, sa Daniel Sachs, vd Proventus, i sitt Sommarprogram i P1. Lars Strannegård, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm uttrycker det så här: ”Kulturen får oss att se det vackra, det fula, de andra och oss själva. Kulturen hjälper oss att förstå vår samtid och ger oss möjligheten att leva innehållsrika liv. Visst, kultur kan vara ett medel för tillväxt, men reduceras kulturen till ett sådant riskerar vi att ur synfältet tappa kulturens kraft, magi och själ. /…/ Ekonomi är ett medel och kultur ett mål.”

3. Allt fler aktörer pekar på kulturens potential för sysselsättning och tillväxt. Alliansregeringens råd för kulturella och kreativa näringar talade om 100 000 nya jobb de närmaste åren. Kulturen är på väg att bli en systemöverskridande råvara i allt ekonomiskt värdeskapande och en av de enskilt viktigaste faktorerna för att skapa nya jobb, menar professor Pier Luigi Sacco som är en av världens mest efterfrågade experter på kultur och ekonomi. Han talar om Kultur 3.0 , en helt ny era, som inträder för att krafter som globalisering och digitalisering ändrar villkoren för vad kultur överhuvudtaget är. Kanske är det delvis det som John Armbrecht och Tommy D. Andersson, forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, har fått syn på när de räknat på det samhällsekonomiska värdet av konst- och kulturupplevelser. Deras undersökning av Nordiska Akvarellmuseet visar att varje offentligt satsad krona genererar ett 20 gånger större samhällsekonomiskt värde .

4. Och kanske är det så att vi i klimatkrisens spår håller på att röra oss från konsumtionssamhället till kultursamhället, där kreativitet och konstnärligt skapande utgör förutsättningar för att moderna ekonomier ska hålla sig konkurrenskraftiga. ”Med så kallad livscykelanalys kan man visa att konst, litteratur, musik, teater, film och dans representerar en ekologiskt mer hållbar tillväxt och välfärd än till exempel mobiltelefoner”, skriver miljöexperten och författaren Stefan Edman i DN (14/9-14).

Intresset för den samtida konsten har aldrig varit större. Investeringar görs i nya konsthallar, både privata och offentliga, och antalet besök på konstutställningar och gallerier är högt. Konstscenen är i själva verket en av Sveriges viktigaste besöksnäringar. Det görs över sex miljoner besök på museum, konsthallar, konstföreningar och gallerier. Det innebär att nästan dubbelt så många besöker en konstutställning årligen än som går på en match i Svenska Hockeyligan och Allsvenskan tillsammans. På fem år - mellan 2010 och 2014 - har antalet personer som gör minst ett besök på konstutställningar ökat med 19 procent . Nästan hälften av befolkningen, 44 procent, mellan 16 och 85 år besökte en konstutställning 2014. Ändå försämras villkoren för konstnärerna och de blygsamma statliga investeringarna i produktionen av bild- och formkonsten minskar. Det behövs en omstart för den svenska konstpolitiken och investeringar som är i paritet med de samhälleliga värden som konstnärer bidrar med.

”Den svenska kulturpolitiken har, oberoende av block- eller partitillhörighet, under snart ett sekel mer eller mindre misslyckats med att höja konstnärernas villkor…” skriver Erik Modig, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och Karolina Modig, författare, i Värdet av Konst, 2013. Därför är det bra att kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) och Gunilla Carlsson, vice ordförande i riksdagens kulturutskott (S), slår fast att "Kulturen är ingen tillfällig verksamhet, det är en långsiktig investering i ett samhälle där kulturellt yrkesverksamma ges rimliga villkor att verka." 

Dessa insikter bör ligga till grund för en ny epok i svensk kultur- och konstpolitik.

Katarina Jönsson Norling, riksordförande Konstnärernas Rikorganisation
Sanna Svedestedt, ordförande Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare

[1] Kulturvalets stora kulturpolitiska partienkät.