Sju av de tio kommuner som får mest poäng i Årets Konstkommuner 2017 är storstäder eller större städer. Men det är inte bara kommuner med många invånare som placerar sig högt. Bland de tolv kommuner som får mest poäng finns även Vara och Emmaboda. Kommuners olika infrastruktur och konstsatsningar skapar även skilda förutsättningar för yrkesverksamma bild- och formkonstnärer att bo och verka i olika delar av landet.
(Här följer bara en kort sammanfattning. Hela rapporten finns som PDF.)
En genomtänkt och ambitiös konstpolitik grundas i att det finns policydokument som kan ge stöd för prioriteringar och satsningar på kultur och konst. Vill en kommun skapa utrymme för kulturell verksamhet bör man få in kulturperspektiven redan i samhällsplaneringen. Tydliga styrdokument från den politiska nivån ger förvaltningarna mandat och förutsättningar för att ta initiativ. Av de kommuner som svarat på frågan om de har en policy eller strategi för att skapa en samhällsutveckling som genomsyras av kultur svarar mindre än två av tio kommuner (17 %) ja. En tredjedel av kommunerna svarar delvis. I kommentarsfälten hänvisas exempelvis till att kulturen nämns som en del av en övergripande plan eller så håller man på att ta fram ett styrdokument som avser att integrera kultur och konst i samhällsplaneringen. Hälften av kommunerna saknar en strategi för att kulturen ska integreras i samhällsutvecklingen. Sex av tio kommuner svarar ja eller delvis på frågan om de tillämpar en mångfalds- och jämställdhetsplan inom konst- och kulturområdet. Fyra av tio har inte en sådan.
Hur ser då förutsättningarna ut för att ta del av professionell bild- och formkonst i landets kommuner? Vissa kommuner satsar på offentlig konst samt egna och/eller fria utställningsarrangörer, andra kommuner saknar i stort sådana ambitioner. I något mer än var fjärde kommun (27 %) tillämpas enprocentsregeln för konstnärliga gestaltningar av offentliga miljöer konsekvent, vilket leder till nya offentliga konstverk vid ny-, om- och tillbyggnationer i offentliga miljöer. En lika stor andel av kommunerna tillämpar enprocentsregeln som en rekommendation eller mål. I två procent av kommunerna gjordes det 18 eller fler nya konstnärliga gestaltningar under 2015-2016. I fyra av tio kommuner blev det under samma period inte ett enda nytt offentligt konstverk. I 23 procent av kommunerna saknade man år 2016 en budget för att köpa in lös konst till de kommunala lokalerna medan det i 17,5 procent av kommunerna fanns en budget på över 100 000 kr. Tendensen går igen avseende utställningar. En tiondel av kommunerna (12 %) har ingen egen utställningsplats alls för bild- och formkonst medan 14 procent har tre eller fler.
Även villkoren för konstnärerna skiljer sig åt mellan kommuner. Bara en tredjedel av kommunerna (30 %) svarar entydigt att de använder sig av MU-avtalet vid utställningar i egen regi. Nästan hälften (46 %) svarar att de inte använder sig av MU-avtalet. Bara sex procent av kommunerna ställer krav på att MU-avtalet ska tillämpas när de ger bidrag till andra arrangörer. En tredjedel av kommunerna (30 %) svarar ja eller delvis på frågan om de har någon form av stöd till ateljéer eller kollektivverkstäder för konstnärer. Hälften av kommunerna har inte slutit ett avtal med Bildupphovsrätt i Sverige om användandet av konstbilder på webb eller i trycksaker. Bara 15 procent av kommunerna svarar entydigt ja på frågan om de har policy för att garantera konstnärer deras konstnärliga frihet, exempelvis principen om en armlängds avstånd. Sju av tio kommuner svarar anmärkningsvärt nej på den frågan. Här finns ett gap mellan hur kulturpolitiken fungerar på kommunnivå och vad riksdagspartierna uttrycker på nationell nivå. I Konstnärernas Riksorganisations partienkät 2016 svarade samtliga riksdagspartierna ja på frågan om svensk kulturpolitik ska följa maktdelningsprincipen om att politiker beslutar om målen för kulturpolitiken och storleken på anslagen men inte om konstnärligt innehåll (principen om armlängds avstånd).
Elevers möjlighet att få ta del av bild och form inom ramen för kulturskola eller skapande skola skiljer sig också mycket åt mellan kommunerna. Bara hälften (49 %) svarar entydigt att de erbjuder kulturskola inom bild och form. Tio procent svarar delvis, resten nej (41 %). Det är också stora skillnader i kostnaderna för att ta del av kulturskolan. I en tiondel av kommunerna är det gratis. I fyra procent av kommunerna kostar det mer än 1000 kr. Två Stockholmskommuner toppar prislappen för kulturskolan med 1500 och 1700 kronor. I kommentarerna till svaren framgår att det är vanligt med syskonrabatter. Sex av tio kommuner (62 %) svarar ja på frågan om eleverna erbjuds skapande skola-projekt inom bild och form. 28 procent svarar delvis.
Årets Konstkommuner visar att invånarna i olika kommuner inte får likvärdig tillgång till konst och eget skapande i sin närmiljö. En avgörande faktor är hur stor kommunen är till antal invånare, även om det finns exempel på mindre kommuner som väljer att satsa på både konsthallar och offentlig konst. En kommun med fler invånare har rimligtvis en större budget för att satsa på kultur än en kommun med färre invånare. Det påverkar exempelvis möjligheterna att investera i och driva en kommunal konsthall. Trots att Regeringsformen § 2 slår fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av tre grundläggande mål för den offentliga verksamheten, läggs en försvinnande liten andel av de kommunala resurserna på kulturen. För att möjliggöra detta grundlagsfästa mål bör tillgången till konst och kultur inte vara avhängigt var man bor. Vi kan inte ha ett Moderna Museet i landets 290 kommuner, men i konsekvens med grundlagen borde medborgarna i sin närmiljö kunna ta del av både samtida offentlig konst och ett par gånger per år professionella konstutställningar samt möjligheten att med handledning pröva på och utveckla ett eget skapande.
I det nationella kulturpolitiska målet framgår att ”alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet” och att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”. När riksdagspartierna fick svara på enkätfrågan om ”man, oavsett boendeort, ska kunna ta del av ett mångfacetterat och kvalitativt utbud av musik, film, litteratur, bild- och formkonst och teater”, var enigheten stor. Sju av åtta partier svarade ja, även om det fanns vissa reservationer .
Gapet mellan verkligheten i många kommuner och de rikspolitiska ambitionerna om att medborgarna ska ges likvärdiga möjligheter att ta del av konst och bildning är ännu stort. Men även om kommuner med större invånarantal har det ekonomiskt lättare att ha en hög ambitionsnivå för konsten finns även mindre kommuner som utmärker sig. Exempelvis Emmaboda - med färre än 10 000 invånare – ligger bland de tolv kommuner som får mest poäng i Årets Konstkommuner 2017.
Det pågår också ett utvecklingsarbete i många kommuner vad gäller utarbetande av styrdokument, konstnärers villkor och möjligheten att ta del av konst eller som barn få utveckla sitt eget skapande. I kommentarerna till enkätsvaren framgår exempelvis att det finns pågående processer för att stärka arbetet med den offentliga konsten och enprocentsregeln i ett 20-tal kommuner.
I många fall kan kommunerna göra betydande skillnad med små medel och kloka beslut. I andra fall behövs större investeringar. För att göra det lättare för kommuner att utveckla sin konstverksamhet har vi tagit fasta på utmaningarna som Årets Konstkommuner 2017 synliggjort och skrivit dokumentet ”Så här kan kommunen kvalitetssäkra sin konstpolitik”. I den finns en checklista, tydliga rekommendationer för en bra konstpolitik och goda exempel på en utvecklad konstpolitik i kommuner från olika delar av landet. Den ger inte svar på alla frågor, men den är en bra början både för större och mindre kommuner. Testa din egen kommun genom frågorna i checklistan!
Läs hela rapporten i bilagan nedan. I den finns statistik över samtliga enkätfrågor och en beskrivning av kommunernas svar.