Detta är ett relativt vanligt scenario – man är överens om villkoren, i stora drag, och börjar arbeta, och det där pappret du tänkte skriva på hamnar i en skrivbordslåda. Till en början är det bra att känna till att i de allra flesta sammanhang gäller muntliga avtal så väl som skriftliga. Med andra ord, ett muntligt avtal eller överenskommelse är lika bindande som en skriftlig. Det skriftliga avtalet, kontraktet, är viktigt främst utifrån bevissynpunkt – det visar att parterna har en överenskommelse och vad denna överenskommelse går ut på.
En bindande överenskommelse kan komma till stånd på olika sätt. Huvudregeln, i svensk rätt, är att det ska finnas ett så kallat anbud och en accept. Ett erbjudande om att göra något, och ett svar som överensstämmer med erbjudandet. Till exempel ett erbjudande om att finansiera en utställning, och ett svar att genomföra utställningen under de förutsättningar som erbjuds. Parterna kan också, genom det vi kallar konkludent handlande, sluta ett avtal. Med det menas att man agerar som om det funnits en överenskommelse, och därmed bekräftar att en sådan också finns.
Vad gäller pappret i skrivbordslådan blir det därmed viktigt att först fråga sig om båda parterna tycks ha utgått från att det var det avtalet som skulle gälla? Är det så, fyller pappret en viktig bevisfunktion vare sig det hamnat i en pärm eller ligger kvar på skrivbordet. Har den som mottog avtalet inte motsatt sig några av villkoren, finns ytterligare ett argument om att den parten genom sitt handlande accepterat de villkor som erbjudits.
Det bästa är naturligtvis om båda parterna skriver på var sitt exemplar, då risken att beviset för överenskommelsen hamnar på villovägar på så vis minimeras.
Sofie Grettve, förbundsjurist