När jag nu sammanfattar mina intryck av Folk och Kultur 2023 så kan jag konstatera att de politiska partiernas ungdomsförbund stod för den eldigaste debatten. Det var länge sedan jag såg så mycket glöd och så många rallarsvingar. Men var det verkligen kulturpolitik som eldade upp dem så? Snarare var det nog viljan att positionera sig i det politiska spel vi alla förstår att de är mitt inne i. Och det är ju så vår demokrati fungerar. För att höras måste någon lyssna. Först i de egna leden så att du kan ta dig fram till en position där sedan vi andra, väljarna, medborgarna, också ska kunna höra och bilda oss uppfattningar om vem vi vill rösta på.
Här kände jag plötsligt att jag hade en möjlighet – eller låt oss kalla det en plikt – att påverka den kommande generationens politiker. Efter samtalet gick jag fram till var och en av dem och inskärpte med den pondus jag har som konstnär och ordförande för Konstnärernas Riksorganisation att det inte heter BIDRAG som alla, från höger till vänster, envisades med att kalla den offentligt finansierade kulturen. Vi lever inte på bidrag. Vi gapar inte efter bidrags-smulor. Vi kräver helt enkelt betalt för det arbete vi uppdras av det offentliga att utföra, det vill säga: konst till gestaltningar, utställningar och allehanda arrangemang och projekt. Alla ungdomsförbundens företrädare höll med mig och lovade ändra sitt språkbruk framöver. Utom Dalila Alibasic från MUF som sa: ”Men du vet, vi är moderater. Vi kommer alltid att kalla det för bidrag”.
Ett annat samtal – arrangerat av Nätverkstan – som gjorde intryck på mig handlade om tjänstepersonernas roll som upprätthållare av demokratin och den konstnärliga friheten. Jag, som är väldigt praktiskt lagd, tyckte om detta handgripliga och byråkratiska förhållningssätt till det demokratiska systemet. Samtalet gav en inblick i hur principen om armlängds avstånd fungerar i verkligheten, för de människor som stöts och blöts och i värsta fall hotas och hatas bara för att de gör sitt jobb. Det var en mäktig känsla att lyssna på samtalet i en sal fullpackad med kulturens försvarare från olika delar av den kulturella infrastrukturen över hela landet.
Vi från Konstnärernas Riksorganisation var såklart också på plats då den nystartade arrangörsorganisationen Bildkonst Sverige, med Magdalena Malm i spetsen, släppte sin rapport om tillståndet för bildkonsten i Sverige. Jag är övertygad om att vi kommer att stå starkare som bransch när vi nu kan kroka arm med arrangörerna och gemensamt kräva bättre villkor för konstnärerna. Det är helt orimligt att det bedrivs offentligt finansierad utställningsverksamhet som inte betalar vad det kostar att anlita en konstnär.
Själv var jag med och diskuterade kultursamverkansmodellens för- och nackdelar och behov av förändring i ett samtal lett av KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd) och IKA (Ideell Kulturallians). Vi i panelen tycktes överens om att en av knäckfrågorna är hur kommunernas roll ska stärkas i modellen, och detta i ljuset av att MYKA:s rapport om konstnärlig frihet särskilt pekade på att det är på kommunal nivå som principen om armlängds avstånd har störst brister. Kanske kan utredaren Mats Svegfors förslag om att det krävs ny lagstiftning för att garantera den konstnärliga friheten vara en lösning?
Det samtal vi själva arrangerade under rubriken Bättre Avtal! lyfte olika perspektiv på hur väsentligt det är med korrekta avtal och skälig ersättning. Anna Hyltze, enhetschef på Göteborgs konstmuseum, berättade om den modell de använder för verksamheter i Göteborgs stad som tillämpar MU-avtalet som på ett tydligt och smart sätt synliggör gapet mellan vad arrangörerna borde betala konstnärerna och vad de faktiskt betalar. Med hjälp av det verktyget har de visat att det saknas 1,5-2 miljoner kronor, eller 40% av budgeten för ersättningar till konstnärer, för att de skall kunna betala skäliga ersättningar. Nu de siktar på att stegvis under kommande år få ökad fiansiering för att kunna täcka underskottet.
Konstnären Astrid Sylwan berättade om den uppslitande rättsprocess som följde på att den utställning hon arbetat inför under tre års tid plötsligt ställdes in några veckor innan planerad vernissage då Kungälvs kommun plötsligt lade ner sin konsthall, Strandverket, där utställningen skulle ha ägt rum. Med hjälp av en rättsskyddsförsäkring och med stöd av vår förbundsjurist hävdade Astrid sin rätt till ersättning. Ett grundläggande argument som Kungälvs kommun använde var att hon inte hade något avtal, det vill säga att det inte fanns något undertecknat dokument med rubriken ”avtal”. Till slut vann Astrid fallet då rätten ansåg att den överenskommelse hon slutit med konsthallen, muntligen och via andra meddelanden, var giltigt. Vi var angelägna att vara med och driva fallet, naturligtvis för Astrids och de andra konstnärernas skull, men också för att det blev ett så viktigt prejudicerande fall.
Kulturrådets generaldirektör Kajsa Ravin lyfte även från sitt perspektiv vikten av att bra avtal, och betonade att bild- och formkonstnärerna måste bli bättre på att inkludera verkliga kostnader för vettiga ersättningar i sina ansökningar till Kulturrådet. Vår förbundsjurist Katarina Renman Claesson påpekade i sin tur att det inte är rättvist att ansvaret för att få till vettiga avtal alltid hamnar på de enskilda konstnärerna. Hela branschen, och särskilt den statliga nivån, måste ta sitt ansvar i högre utsträckning.
Tack Folk och Kultur för i år. Till nästa år hoppas vi att vindarna vänder så att Folk och Kultur får lika mycket mediabevakning som Folk och Försvar. För vad har vi att försvara om vi inte har kultur?
Sara Edström
11/2 2023