Det samtliga organistioner arbetar hårt för är hur vi ska kunna påverka så att konstnärernas inkomster av konstnärligt arbete kan öka. Förutsättningarna, strukturerna, traditionerna ser ju lite olika ut men gemensamt är att vi ser att ett av de viktigaste verktygen är att få till stånd avtal för ersättningar vid utställningar, och att verkligen se till att de avtalen följs när de väl finns på plats. Våra systerorganisationer i både Norge och Danmark arbetar med att ta fram, och/eller att omförhandla, sådana avtal med staten och de statliga institutionerna.
BKF tittar på MU-avtalet som modell, men även den Holländska modellen Kunstenaars Honorarium (The guideline for artists’ fees), som började tillämpas där 2017 och har redan visat sig mycket framgångsrikt. Antalet institutioner som betalar utställningsersättning har fördubblats under första året och modellen med att räkna ut ersättningsnivåerna med en enkelt tillgänglig checklista uppskattas av alla parter.
Andra frågor som vi diskuterade var regionalisering kontra statlig styrning av konstområdet. I Sverige ser vi ju hur samverkansmoddellens idé nu påverkas av att mer kulturmotvilliga politiska vindar ute i regionerna gör att det skärs ner där och som följd av det minskar även det statliga stödet. I Norge görs just nu en stor regionsreform som påverkar alla områden, men där måste NBK arbeta hårt för att se till att det inte ska komma att innebära försämringar på konstområdet.
Under dagen i Köpenhamn hade vi förmånen att få träffa Köpenhamns kulturborgmästare Franciska Rosenkilde som snabbt efter att hon tillträtt hade konstaterat den ojämna könsfördelningen av uppdrag och ersättningar. Vi från Sverige och Norge förundrades väl lite över att det här verkade vara en relativt nyupptäckt fråga i Danmark… Vi kan konstatera att samtalsklimatet kring feminism och jämställdhet skiljer sig ganska mycket, och trots att vi alla har en rejäl bit kvar att gå så ligger Danmark ytterligare några steg efter.
Med Kirsten Langkilde, rektor på Konstakademin i Köpenhamn, diskuterade vi på vilket sätt våra organisationer som representerar ett yrkesliv efter konsthögskola kan bidra till en ökad kunskap om vilka vägar det finns in i ett långsiktigt hållbart liv som konstnär. Kirsten Langkilde och konstakademin arbetar med en studie för ett sorts övergångsprogram efter masterstudierna, i stil med det Swiss Cultural Entrepreneurship-program hon utformade under sin tid som rektor för Hochschule für Gestaltung und Kunst FHNW, Basel. Det programmet är inriktat på en interdisciplinär praktik där just konstnärerna och deras specifika kompetens tas till vara i sin egen rätt, inte som instrument och verktyg för någonting annat.
Vi hann med att träffa många fler från Köpenhamns konstscen och vi hann prata om så många fler frågor än så här och jag som nyvald ordförande fick många bra insikter och frågeställningar med mig hem. Jag hoppas att vi i Sverige kan ta över stafettpinnen och ordna en liknande träff, det känns supervärdefullt att vi kan stärka varandra och hämta exempel på väl fungerande praktik och avråda varandra från slukhål och återvändsgränder.
Bild 1: Projektledare Susanne Hviid visar runt.
Bild 2: Sara Edström, ordförande Konstnärernas Riksorganisation i väntan på möte med Franciska Rosenkilde, Kulturborgmester i Köpenhamn.
Foto: Eva Månson