– Konstnärlig gestaltning i bostadsområden borde vara en självklarhet.
Det säger Sofie Weidemann, arkitekt på White arkitekter. Hon har studerat nya bostadsområden där kulturen helt har uteblivit.
– Fastighetsbolagen kan räkna hem investeringen direkt, i form av ökad trivsel, ökat värde och mer omsorg om bebyggelsen. Inte minst genom mindre skadegörelse, något som bevisas genom en rad studier.
– Konstnärlig utsmyckning i bostadsområden borde vara en självklarhet.
Sofie Weidemann, på White arkitekter
Så varför sker det inte alltid?
– Jag tror det har att göra med tidsbrist, möjligen okunnighet och bristande intresse. Det kan också vara att det blir ”besvärligt” och en extra tidskrävande process.
Hon anser att kommunen borde ställa krav på konstnärlig medverkan. Om inte i markanvisningarna så i andra, mer bindande avtal, till exempel vid försäljningen av marken. Men det handlar inte bara om estetiken.
– Det är nästan ännu viktigare att bereda plats för kultur i nya stadsdelar i form av lokaler för konstnärer och för medborgarnas egna kulturutövande.
Det här punkterna är fullt görbara i praktiken. Kommunerna kan styra genom detaljplaner och avtal, konstaterar hon.
Hon anser också att när storstäderna nu växer rejält borde det införas någon slags krav på blandstad. Bostäderna borde alltid byggas med lokaler för andra ändamål, som handel, kontor och kultur i bottenvåningarna.
– Annars får vi ett fortsatt galet högt tryck på innerstaden och fortsatta monocentriska resemönster.
Hon argumenterar dock inte för en enprocentsregel för bostäder – något som KRO har föreslagit som en möjlighet.
Enprocentsregel som krav för byggande
– Kommunerna har ju planmonopol i Sverige. Så de städer och kommuner som vill skapa konstnärligt intressanta och attraktiva offentliga rum borde se till att även det privata arbetar med offentlig konst i planerings- och byggprocesserna.
Det säger Katarina Jönsson Norling, riksordförande för KRO. Hon anser att markanvisningspolicyn och exploateringsavtalen är viktiga instrument för att styra stadsutvecklingen.
Förra året byggdes bara en fjärdedel av de nya lägenheterna i Stockholm av de allmännyttiga bostadsbolagen, uppskattar kulturborgarrådet Roger Mogert. Det är framförallt de som har ett system för konstnärlig gestaltning vid byggandet.
– En stor andel av det privata bostadsbyggandet saknar helt ambitioner om konstnärlig gestaltning. Vill Stockholm bli en spännande och attraktiv huvudstad med fler konstnärligt gestaltade offentliga rum är det otillräckligt.
Därför är det olyckligt att den rödgröna majoriteten i fullmäktige just har antagit en markanvisningspolicy utan att nämna konstnärliga gestaltningar eller enprocentsregeln, anser Jönsson Norling.
– Andra kommuner skulle nu kunna ta initiativet och visa hur man kan använda markanvisningspolicyn för att ge ännu fler invånare möjlighet att möta konstnärliga uttryck i sin närmiljö och vardag.
Hon menar också att Roger Mogert, som både är statsbyggnads- och kulturborgarråd, nu bör lägga i en extra politisk växel för att få med konstnärliga gestaltningar i markanvisningar, exploateringsavtal, detaljplaner och gestaltningsprogram när det privata bygger nya bostäder och ny infrastruktur.
Karolina Keyzer, stadsarkitekt i Stockholm
I Stockholm är Karolina Keyzer stadsarkitekt. Hon anser att ju tidigare konstnärer involveras i stadsplaneringen, desto bättre är det.
– Konst som placeras i efterhand kan vara en fantastisk tillgång. Men konst som är strukturellt integrerad i projekten kan påverka en hel stadsdel.
Hon berättar att tanken är att planera staden efter ett helhetsperspektiv där skolor och arbetslokaler samsas med parker och kulturliv, under stadens nya vision ”Ett Stockholm för alla”.
För att bli bättre på att bevara billiga arbetslokaler för konstnärer kikar hon på bra exempel i utlandet, som Amsterdam och Köpenhamn där man har involverat kulturarbetare i hela omvandlingsprocessen av stadsdelar. Det finns tankar på liknande samverkan i omvandlingen av Slakthusområdet och Lövholmen.
Ingemar Gråhamn, stadsarkitekt i Malmö
Ingemar Gråhamn är stadsarkitekt i Malmö. På senare tid har staden gjort stora satsningar med flera separata tävlingar för konstnärlig utsmyckning på Universitetsholmen och runt Malmö Live. I sitt dagliga arbete har han ibland väckt frågan om arkitekter och konstnärer skulle kunna samarbeta i gestaltningen av byggnader – så att konsten inte bara kommer in som ett smycke när allt är klart. Det är tankar han bär med sig och hoppas kunna använda mer i sitt arbete samt i stadens grupp för offentlig konst, där han är medlem.
– När vi planerar finns rum och plats för kulturen oftast med.
Särskilt när det gäller bevarandet av industribyggnader, som de anser kan passa som konstnärsateljéer. Det svåra är att hitta någon som vill betala för att ta hand om huset samtidigt som det bevaras ekonomiskt överkomligt för konstnärer.
Malmö har precis formulerat en ny arkitekturpolitik som väntar på att gå genom politiskt. Hur det kommer gå i praktiken är alltså ännu oklart. Tanken är i alla fall lovande, med en text som bland annat säger att: ”Malmös kulturella attraktionskraft ska öka genom systematiskt arbetet med att integrera konst i det offentliga rummet och i byggnader.”
Björn Siesjö, stadsarkitekt i Göteborg
Björn Siesjö är sedan fyra år tillbaka stadsarkitekt i Göteborg. Där är Göteborg Konst ansvarigt för att enprocentsmålet efterföljs. De har ambitionen att få med konstnärer redan i stadsplaneringen. Men det är inte alltid det blir av.
Foto:Beatrice Törnros
–Ibland hamnar man i gamla hjulspår och sättet man använde förra gången. Men vi arbetar aktivt för att försöka ta in tankar från konstnärer.
Som konkret exempel ger han Frihamnen, där de jobbat med såväl arkitekter som konstnärer. Bland annat satte man upp ”Berget”, ett konstverk av Akay och E.B. Itso som också fungerade som lekplats för barn. Konstverket var också ett sätt att etablera platsen Frihamnen i Göteborgarnas medvetande. Det är ett enormt landområde mitt i stan som väldigt få människor besökte tidigare. Då kan konsten lyfta området och göra fler intresserade, menar han.
–Jag tycker att vi måste bli bättre på att inse att ”de mjuka värdena” är lika hårda som de andra även om de är svåra att mäta kortsiktigt. Tar vi inte med många aspekter bygger vi en ofullständig stad. Det är väl lite det vi gjort i det förgångna.
När det gäller själva bostadsbyggandet är sällan konstnärer inblandade, eftersom det oftast är privata aktörer som är ansvariga. Där finns inga planer att förändra situationen. Däremot finns det tankar kring att bevara billiga lokaler för konstnärer. Ett exempel är utbyggnaden av det centrala området Ringön, där de försöker ”skynda långsamt” och bevara en del billiga lokaler, eftersom nybyggda lokaler ofta är för dyra för konstnärer.
Siesjö går gärna på konstutställningar och har följt sin fars fotspår som konstsamlare. Han tror att det personliga intresset hos stadsarkitekten spelar roll, men att det också handlar om politiska prioriteringar. Just nu tycker han att de har en tydlig handlingsplan med bättre uppföljning än tidigare.
–För tio år sedan när vi planerade bostadsområdet Kvillebäcken hade stadsbyggnadskontoret höga ambitioner. Men sedan blev det en uppgörelse mellan entreprenörer och politiker där mycket kvalitet tappades bort. Det får inte hända igen.
–Nu har vi bäddat för att ambitionen blir kvalitet, och att man följer upp. Men det är klart, det är alltid en fajt.
IDA THERÉN