I USA hymlar ingen med att konstvärlden är en marknad. Konst är en exklusiv vara för de förmögna, och en konstnärs framgång mäts i pengar.
Det är så klart en kraftigt förenklad bild, men det är mitt bestående intryck efter heldagskonferensen Art and Business på Upper East Side i New York förra veckan. Som svensk och representant för en organisation som får kämpa på hemmaplan för att göra sig hörd i frågor som rör relationen mellan konst och ekonomi, känns det lite ovant att delta i så oförblommerade samtal om pengar.
Art and Business har arrangerats i tre år i följd. Syftet är enkelt, skriver grundaren Louise Hamlin i programmet: att föra samman konstprofessionella och dela kunskap om den globala konstmarknaden. I år samlades 250 personer från gallerier, auktionshus, konsthandlare och representanter från otaliga privatsamlingar. USA har en lång och välkänd tradition av konstmecenater. Alla riktigt förmögna familjer och stora företag med värdighet har en konstsamling. Bankerna har konstspecialiserade kapitalförvaltare som kopplar ihop sina kunder med art advicers – konstkonsulter, som hjälper sina kunder att bygga samlingar som fungerar som långsiktiga investeringar.
Allra mest av både pengar och pengasnack finns det i auktionsbranschen. I det första panelsamtalet berättade Amy Wexler, marknadschefen för det globala auktionshuset Christies om försäljningen av Peggy & David Rockefellers samling förra året – ”en av de största konsthändelserna i vår tid” enligt moderatorn för panelen. Ur ett ekonomiskt perspektiv har han nog rätt. 832 miljoner dollar (ca 8 miljarder svenska kronor) är ett historiskt försäljningsrekord och en summa av astronomiska mått, helt omöjlig att ens föreställa sig. Än så mycket mer intressant dock är att en tredjedel av samlingen – med enbart västerländska modernister som Picasso, Gaugin, Monet – såldes till asiatiska köpare, framförallt kinesiska. Amy Wexler berättade hur hon öst in miljoner i marknadsföring i Asien och var märkbart stolt över resultatet. Att Kina är den hetaste konstmarknaden är knappast nyheter, men för många av de amerikanska och europeiska auktionshusen, liksom konsthandlarna och gallerierna, är inträdet på den fortfarande en nöt att knäcka. Den mest sålda konstnären på auktioner globalt sett är varken Picasso eller Damien Hirst, utan Zao Wu Ki (1921-2013).
Förutom att auktionshusen måste hänga med i den asiatiska utvecklingen befinner de sig förstås mitt i en enorm utmaning med framfarten av onlineauktioner och sajter där säljaren kan sälja direkt till kund. Edward Dolman, en tung spelare i auktionsvärlden och vd på auktionshuset Phillips i New York berättade anekdotiskt om sin reaktion när Artnet startade, en enormt framgångsrik sajt som samlar onlineauktioner och jämför auktionspriser: ”Vi var alla livrädda eftersom köparna nu kan ta reda på vad ett verk faktiskt är värt”. Men det har visat sig, menade han, att hela branschen har tjänat på att det finns en transparens, att Artnet och liknande sajter har gjort onelineauktioner mer tillgängliga och minst sagt värdefulla delar av även de mest traditionella auktionshusen. Exempelvis köpte 40 procent av Christies nya kunder sina verk på nätet förra året.
En panel handlade om försäkringsfrågor och konserveringsfrågor kring samtidskonst –spännande teman att diskutera i en tid när konstverk kan bestå av vad som helst, kanske till och med vara menade att åldras eller vittra sönder. Särskilt viktiga blir frågorna på en marknad där privatsamlarna är många och mycket värdefull konst hänger i hemmiljö snarare än i klimatanpassade musei-salar. Det stora ekonomiska trycket på konstscenen här gör naturligtvis människor mer försiktiga och ett för en utomstående exotiskt inslag på konferensen var alla deltagande jurister. Amerikanskt konstliv omgärdas av murar av juridik och avtal och utan en bra konstjurist har ingen i konstnäringskedjan någon chans om till exempel olyckan skulle vara framme och ett verk skadas. Vem ska stämmas? Galleristen? Konstkonsulten? Konstnären?
Sofia Curman
Nästa nummer av Konstnären som kommer 7 juni har tema pengar!