Hur och av vem styrs framtidens sjukvård?
Hur hanterar vi Arktis ökade strategiska betydelse?
Hur minskar vi ålderismen?
Hållbara event – är det ens möjligt?
Vem räddar civilsamhället?
Hur skapar vi gnistan för vätgasen?
Kan ditt morgondopp minska Gotlands vattenbrist?
2 124 evenemang i det officiella programmet konkurrerar om uppmärksamheten. Därtill kommer solen och gränderna och stockrosorna och rosévinet som vill locka en på villovägar. Visby under Almedalsveckan är en märklig plats. Vi är enligt beräkningarna ungefär 30 000 människor som kommer hit denna vecka för att lyssna, diskutera och arrangera samtal kring de frågor som vi brinner för.
Visst kan det tyckas ytligt och meningslöst att försöka göra sin röst hörd här. Men om man betänker att av dessa 2 124 evenemang så är det 144 st som överhuvudtaget handlar om kultur, och av dessa är det 20 som överhuvudtaget pratar om konstnärer, och av dessa är det endast ETT som diskuterar konstnärspolitik, dvs den programpunkt som Konstnärernas Riksorganisation arrangerade på Kultur i Almedalen på tisdagen under rubriken ”Konstnärspolitiken och pengarna!”, då förstår man att det betyder något att vi är här.
För det är ändå så att det uppstår möten och samtal här som blir viktiga pusselbitar i vårt pågående påverkansarbete för konstnärernas villkor. Mitt i allt prat om hur AI tar över mer och mer av våra jobb så känns det på något vis betryggande att på riktigt känna att vi alla är fysiska människor här, och att vi som människor behöver träffas och skapa relationer för att bängla det här trögstyrda skeppet demokrati framåt.
Det jag tar med mig från årets Almedalsvecka är att jag tycker mig skönja ett högre mått av jävlar anamma från kulturlivets sida. Vi är fortfarande alltför artiga och väluppfostrade, men det börjar pysa på ett hoppfullt sätt. När Lars Trägårdh som fått regeringens uppdrag att skapa en kulturkanon säger att det är trist att vi är så ”gnälliga” säger Lawen Redar, socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson och Mats Berglund (Mp) ordförande i kulturutskottet ifrån och menar att det är väl självklart att folk är kritiska till en så uppenbart av SD ideologiskt initierad utredning.
Jag hör också om och om igen hur företrädare från konstnärernas och kulturskaparnas organisationer står stadigt i debatterna och säger att det är VI som är experterna, det är VI som står för innehållet och grunden i denna enormt lukrativa värdekedja.
Civilministern Erik Slotttner (kd) får frågan från Google om vad vi ska göra med alla miljarder (500 är prognosen) vi ska tjäna på AI - sänka skatten är hans svar. Han nämner överhuvudtaget ingenting om satsningar, vare sig på kulturen eller i civilsamhället.
Det är inte vi som är problemet, inte vi som behöver fortbildas och uppläxas. Det är våra uppdragsgivare och samarbetspartners som behöver steppa upp och ge oss vettiga villkor, skäliga avtal och betalt för vårt jobb. Vi går inte med på den bilden av oss som bidragsberoende stackare. Det är en totalt felaktig bild man målar upp för att motivera nedskärningar och inskränkningar.
Men vid sidan av detta positiva kokande i leden ser jag också motsatta tendenser. Jag kan inte se det som något annat än ett tydligt ställningstagande att kulturminister Parisa Liljestrand totalt valt bort att överhuvudtaget medverka på Kultur i Almedalens arrangemang utan istället valt att lägga sin tid på Spotify och Schibsteds scener. Det är heller ingen slump att kulturministern väljer att under torsdagen släppa nyheten att det blir Spelplan-ASGD AB, som är en branschförening bakom Dataspelsbranschen, som får uppdraget att göra en förstudie om statistik för kulturella och kreativa branscher (KKB), som ett komplement till den strategi (2023/24:111) de släppte i april. Tendensen är helt klart att kulturpolitiken, och hela det breda samtalet om kulturens betydelse, mer och mer kantrar åt den ekonomiska betydelsen. Ska man prata om kulturella och kreativa branscher så ska man alltså absolut lyfta fram den bransch som har störst ekonomisk framgång. Vart tog konstnärerna och andra kulturskapare i den så kallade ”kreativa kärnan” vägen? Vi är rädda att osynliggöras i den allmänna KKB-yran.
När man sedan ser hur det tycks råda sån konsensus kring ”sanningen” att det inte finns pengar att laga Naturhistoriska museets tak eller att betala utställningsersättningar på våra offentligt finansierade institutioner, så undrar man om man blivit galen. Har vi alla blivit så gaslightade att vi inte ser att det det handlar om politiskt motiverade prioriteringar? Är det ingen som reagerar när Dramatens chef ser det som en lösning att gå och knacka på hos de 542 miljardärer vi har i Sverige för att med mössan i hand höra om de inte kan tänkas bidra med en slant?
Regeringen har gett Myndigheten för Kulturanalys i uppdrag att kartlägga och särskilt analysera hur icke-offentliga aktörer kan bidra till kulturens finansiering. Från kulturens håll har man ingenting emot icke-offentlig finansiering, men våra invändningar handlar om att det då ses som en ursäkt att dra ner på de offentliga pengarna.
Men kanske framför allt så ser vi hur det blir allt färre som på riktigt värnar den fria konsten och den konstnärliga friheten. Om konstens och kulturens uppgift ska vara att ”bidra till svensk ekonomi och ett dynamiskt näringsliv i hela landet, ökad export och en positiv Sverigebild i utlandet” som regeringen formulerar det, och samtidigt locka privata sponsorer med ett utbud som inte upprör och skrämmer bort investerare, då krymper utrymmet för den fria konsten.
Sara Edström
Ordförande Konstnärernas Riksorganisation