Östersund som en gång i tiden var en av Sveriges galleritätaste städer har de senaste fem åren tappat galleri efter galleri. Samtidigt saknar staden både konsthall och kulturhus. Frågan är bara om ett kulturhus kan infria allas drömmar om en plats där konsten kan få växa? Det finns flera exempel från senare tid där ett nytt kulturhus blir stadens nya landmärke men knappast ett hus fyllt av konst och kultur när vardagen tar vid. Vad finns det för visioner om möjligheter för konstnärer att ställa ut i Region Jämtland Härjedalen?
För att diskutera dessa frågor arrangerade Härke Konstcentrum i Östersund en paneldebatt den 5 oktober. Deltog i samtalet gjorde: Anders Suneson, ordförande Härke Konstcentrum, Gert Andersson, curator för konsthallen Händelsehorisonten, Jerker Bexelius, verksamhetschef Gaaltije, Ellen Hyttsten, ordförande Sveriges Konstföreningar Jämtland Härjedalen och Karin Kvam, konstkonsulent region Jämtland Härjedalen. Undertecknad var moderator.
Paneldebatt Härke Konstcentrum 23-10-05, foto: Elisabeth Athle
2013 beslutade Östersunds kommun att ta fram en förstudie om behovet av kulturlokaler och ett eventuellt nytt kulturhus. Förstudien baserades i sin tur på rapporten Kartläggning och utredning av kulturens behov av lokaler från 2012. Det konstaterades då att det fanns fyra kulturlokalsbehov: för opera, akustisk musik, dans och modern konst.
Nu tio år senare har kommunstyrelsen i Östersund bestämt att frågan om ett kulturhus i stan ska utredas på nytt, och man säger: “Om man väljer att bygga ett sammanhållet kulturhus med plats för flera kulturformer måste man bygga nytt. En viktig tillväxtfaktor är att huset blir en centralt placerad signaturbyggnad för att vara till gagn för besöksnäring och annat näringsliv”
I den delrapport som nu kommit beskriver dock den politiska utredningsgruppen sina slutsatser så här: "Östersunds behov av kulturhus innebär inte att alla former av kulturutövning behöver samlas i ett enda hus. Det finns fördelar med att nyttja och rusta redan befintliga lokaler och komplettera med det som saknas”.
Det vi från Konstnärernas Riksorganisation har reagerat på då vi läst regionens kulturplan är att de utställningsplatser som finns i huvudsak drivs på ideell basis. De konstföreningar som återstår och de konstnärsdrivna initiativen i Jämtland Härjedalen har i en allt större omfattning fått axla rollen som utställningsarrangörer. Deras arbeten vilar på ideell basis vilket framåt inte borgar för en robust och långsiktig infrastruktur för konsten i länet.
Anna Söderbäck, områdeschef för Kultur och bildning, region Jämtland Härjedalen, gick kommenterade detta i en intervju så här: “Att regionen då skulle driva ett jättedyrt kulturhus, där dessa (ideella aktörer) knappt kommer att få uppträda, ställa ut, eller ha råd att arrangera saker, det känns helt fel”.
Paneldebatt Härke Konstcentrum 23-10-05, foto: Elisabeth Athle
I Östersund finns det ingen kommunal konsthall, det närmaste man kommer är Ahlbergshallen, men utställningsverksamheten är föreningsdriven av Härke konstcentrum och Östersunds konstklubb, och dessa ideella krafter går på knäna.
Jerker Bexelius - verksamhetschef på Gaaltije, berättar om museets plats i den här infrastrukturen kring bildkonst i länet. Gaaltje har en unik position, både i egenskap av att det är en stiftelse fristående från den kommunala och regionala politiken, men också självklart med dess roll för den samiska kulturens spridande och möjliggörande.
Någorlunda närliggande exempel på kulturhusbyggen och debatter kring dessa har vi från Skellefteå och Umeå. Inför bygget av Sara Kulturhus i Skellefteå sades det att “Personalen menar att kulturverksamheten nedprioriteras till förmån för kommersiella intressen”. Och i Umeå sa man att “Kulturväven är ett skrytbygge, eller ‘prestigeprojekt’ som kommunen kallar det”.
I båda dessa fall har kommunen gått samman med privata företag för att finansiera sina kulturhus vilket naturligtvis har lett till olika komplikationer, både ekonomiskt och innehållsmässigt. Sara Kulturhus var vid byggstarten 2018 budgeterat till 1,05 miljarder kronor. Samhällsbyggnadsbolaget i Norden AB, SBB, köpte hela fastigheten för denna summa. Kommunen betalar sedan 44,5 miljoner om året i hyra till SBB. Hyreskontraktet med SBB löper på 25 år med möjlighet till förlängning i 25 år till. Under 50 år hinner kommunen betala över två miljarder i hyra. Det är nästan dubbelt så mycket som huset kostade att bygga.
I Umeå är uppgörelsen att kommunen äger 50 procent och Balticgruppen 50 procent. Hyresnivåerna i Kulturväven är väldigt höga och kommunen har förbundit sig att i 25 år hyra 15 000 kvm i byggnaden utan möjlighet att dra sig ur avtalet.
I fallstudien, Kommunala satsningar på kulturhus om kulturhuset Väven i Umeå som Helen Forsberg gjort, kommer hon till slutsatsen att det blivit “sämre förutsättningar för grupper med svagare ekonomi, vilket kan skada mångfalden. Så även om utvecklingen visar på att kultur blivit allt mer prioriterat i stadsplanering kan det utifrån detta konstateras att det i Umeås fall inte är de mindre grupperna eller amatörerna som prioriterats. Detta kan i sin tur bidra till minskat kulturutbud och skada kreativiteten “.
Paneldebatt Härke Konstcentrum 23-10-05, foto: Sara Edström
Samtliga partier i den politiska utredningsgrupp som nu lägger fram utredningen om ett eventuellt kulturhus i Östersund säger att de förstår att kulturen behövs i Östersund och i regionen som helhet. Alla förstår dess värde, i vissa fall med större tyngdpunkt på konsten som mänsklig rättighet inskriven i grundlagen (“Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”), och i andra fall med större fokus på kulturen som tillväxtfaktor. Utredningen konstaterar att: “Kultur är en tillväxtfaktor. Många städer ser det och satsar på etableringar som kan lyfta många andra sektorer genom kloka investeringar på byggnader för kulturkonsumtion. Många gånger byggs det så de skapar signaturbyggnader för platsen som i sig blir besöksanledningar”. Det återstår att se vad denna utredning ska leda till i form av faktiska satsningar.
I panelsamtalet lyftes också att Östersund varit en av Sveriges galleritätaste städer, men nu tappat galleri efter galleri. Konstnärernas Riksorganisations rapport Konstbranschen i siffror visar att sedan 2011 har antalet gallerier och konsthandlare i Sverige successivt minskat. Vi har ju också kunnat följa debatten om vart de offentliga inköpen av konst görs. Redan 2014 gick gallerister i Malmö och Göteborg ut i kritik mot Statens Konstråd. ”Av konstrådets inköpsbudget 2012, på åtta miljoner kronor, gick sex procent till inköp i Malmö, 7 procent i Göteborg och resten i Stockholm. Det är hårresande”, sade då Claus Leger på Galerie Leger i Malmö.
Frågan aktualiserades då Statens Konstråd och Moderna Museet fick inköpsbudgetar på 25 miljoner vardera under pandemin. “Moderna museet lider av stockholmsfixering och sköter inte sitt nationella uppdrag” menade konstkritikern Dan Jönsson, som räknat museets inköp de senaste åren och konstaterat att 99% av verken kommer från Stockholmsgallerier.
Självklart får det konsekvenser både för konstnärer, men också för gallerier och andra arrangörer att det inte köps in konst från en bredare flora av verksamheter, med större spridning, inte minst geografiskt.
Samtalet avslutades med några reflektioner kring kultursamverkansmodellen. Häromdagen presenterade ju regeringens utredare Mats Svegfors den omfattande utredningen om kultursamverkansmodellen, och en av de stora förändringarna han vill se är att kommunerna ska kunna lyftas in i modellen. Eftersom vi vet att kommunerna står för den allra största andelen utställningsmöjligheter för bild- och formkonstnärer (men tyvärr också samtidigt är de som har mest ansträngd ekonomi) så kan det gynna bildkonsten om kommunala konsthallar via samverkansmodellen kan stärka sina möjligheter att finansiera konstnärlig produktion och betala skäliga ersättningar.
När modellen först infördes oroade sig många för att det ute i regionerna inte skulle finnas den kompetens som krävs för att bedöma konstnärlig kvalitet och därmed prioritera professionalitet och konstnärlig utveckling. “Man har flyttat makten från centrala institutioner med intresse och kunskap, till landsting och kommuner. Man kallar det decentralisering, men det är en politisering. Den falska regionaliseringen tycker jag är det sämsta som borgerligheten har gjort” sa t ex Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk kulturminister i Dagens Nyheter 2014. (DN 2014-10-02)
Bild- och form kom inte med i modellen förrän 2018. Det i sig illustrerar väl hur vår bransch ständigt måste kämpa för att ens komma upp i nivå med övriga kulturområden (för att inte tala om andra yrkesgrupper). Att vi kom med så sent kan också vara en del av förklaringen till att det inom modellen fortfarande endast går någon enstaka procent av medlen till bild- och formområdet. Det är nu hög tid att korrigera de ojämlikheter som på flera sätt byggts in i modellen från start.
Det är ju dock så att det är just på regional, men framför allt kommunal nivå som det är svårast att upprätthålla armlängds avstånd, vilket inte minst Myndigheten för Kulturanalys konstaterade i rapporten Så fri är Konsten som kom 2021. Mats Svegfors presenterar därför förslaget om en ny lag som ska säkerställa att kultursamverkansmodellens medel endast ska kunna delas ut till de som har en tydlig plan för hur principen ska upprätthållas.
Jämtland Härjedalen har ett rikt och kraftfullt konst- och kulturliv. Om detta råder det ingen tvekan. Det är verkligen hög tid att man nu från politisk nivå ser till att förutsättningarna ska finnas för en utställningshall där samtidskonsten kan möta publiken, där personalen har lön och förutsättningar för att bedriva professionell verksamhet och där de utställande konstnärerna ges medverkans- och utställningsersättning. Det är inte värdigt en kommun av Östersunds storlek och position att fortsätta slarva med detta. Vänta inte tio år till och tillsätt inte ännu en utredning. Nu är det dags för handling.
Sara Edström
Konstnär och riksordförande för Konstnärernas Riksorganisation
Foton: Elisabeth Athle och Sara Edström