En konstpolitisk debatt genomfördes i Västerås den 29 maj. I panelen satt kulturpolitiker (eller för L en ställföreträdande politiker) från Kulturnämnden i Västerås: Olle Kvarnryd (V), Marita Öberg-Molin (S), Markus Lindgren (MP), Mikael Palmqvist (C), Jesper Brandberg (L) och Jörgen Andersson (M). KD och SD ställde inte upp med någon politiker till panelen. Debatten anordnades av Konstnärernas Riksorganisation Västmanland (KRO V) och Nätverket Konstaktörer i Västerås.
Att en sådan här konstdebatt kunnat anordnas i Västerås är smått sensationellt. Frågan är om det någonsin har hänt förut i stadens historia. Under mina drygt 40 år som verksam konstnär här, har liknande evenemang definitivt lyst med sin frånvaro. Detta faktum kan ju på sitt sätt berätta något om stadens konstliv.
Kulturnämnden i staden gavs möjlighet att besvara ett antal frågor som konstnärerna anser viktiga för att utveckla stadens konstliv: Konsthall, Resurscentrum, ateljéer, MU-avtal, enprocentregel, m fl.
Behövs konsten?
Politikerna hade fått de av konstnärerna beredda frågorna i förväg, och moderatorn Erik Jersenius från Vestmanlands läns tidning ledde utfrågningen. På den allmänna frågeställningen, om konsten behövs i samhället, var politikerna rörande ense. Men när det kom till frågor om hur konsten ska kunna produceras i praktiken, då blev det genast svårare. Flera av konstnärerna i publiken tyckte efter debatten, att politikerna (i varierande grad) hade varit dåligt insatta i frågeställningarna.
MU-avtalet
En politiker (L) menade att han aldrig hört talas om MU-avtalet, och att han även nyligen pratat med en "framgångsrik" konstnär, som heller aldrig hört talas om avtalet, kontentan blev att avtalet uppfattades som mycket anonymt.
Flera politiker menade dock att MU-avtalet borde gälla på Västerås Konstmuseum, och Kulturnämndens ordförande (S) pressades då att precisera hur mycket pengar/år som måste till för detta. Utställningsdelen utbetalas av museet, men när det gäller medverkansutställning så brister det. Ordföranden svävade på målet, men nämnde summan 100-200 tusen per år, enligt henne ett ouppnåeligt belopp. Man kan torrt konstatera, att här brister kunskapen rejält. I medverkansersättning ska även ingå produktionskostnader av den utställda konsten, inte bara medverkan vid hängning av utställningen. Så detta belopp som nämndes räcker inte långt i sammanhanget.
Konsthall
En omvandling av Västerås Konstnärsförenings "Galleri K", till en Konsthall, skulle kunna ge viss möjlighet till en avlönad personal, och underlätta för konstnärerna, som nu i stor utsträckning får vakta utställningarna själva. Här rådde en viss enighet, en del steg i rätt riktning är redan tagna. M-politikern ville dock i första hand att Västeråskonstnärerna istället skulle få större möjligheter att ställa ut på konstmuseet.
Enprocentregeln
Kommunen fortsätter att ge svävande besked, och påstår gärna att man idag har lika bra villkor som ett införande av enprocentregeln skulle ge. Det stämmer inte.
Ateljéfrågan
Debatten varade i två timmar, och under den andra timmen var det publikens frågestund. Debatten kom här att handla om bevarandet av några kulturhus i staden, som eventuellt i framtiden skulle kunna inhysa några ateljéer. Frågeställningarna gled över till byggnadstekniska resonemang, och kopplingen till konstnärsfrågorna blev här, under alltför lång tid, tämligen vag. Vid framtida debatter kommer vi arrangörer att styra upp denna del bättre.
Den allvarliga problematiken med ateljébrist är en av de faktorer som gör att yngre konstnärer inte återvänder till staden efter studietiden. Det sker därmed endast en marginell föryngring av konstnärskåren. Vad en sådan utveckling leder till på sikt är inte svårt att räkna ut.
När 14 minuter av debatten återstod höll Berit Mannberg ett brandtal om villkor som kunde ha varit bättre. Löner har hållits nere, gratisarbete har varit standard, obetalda dialogmöten har ägt rum i årtionden, visioner och projektförslag har mötts av nej, pensionen efter ett långt yrkesliv ligger i botten på skalan.
Några grodor
En del ”hemmagjorda” förslag kom fram från politikernas sida. Ett sådant förslag var att utnyttja skolsalar som ateljéer under tider då dessa inte används av elever. Det avslöjar en skriande brist på kunskap om hur konstnärer arbetar. En annan synpunkt var att ingen infrastruktur behövs för konsten - för att få lite ordning och reda i yrket är det precis det som behövs. Ytterligare en groda var att konstnärer på landsbygden antogs ha det lättare än de i staden, där fanns ju bland annat gröna ängar. En politiker hade också, angående Resurscentrum, pratat med en person som sades redan ha den funktionen inom Region Västmanland, så där behövdes inget nytänk. Helt fel, förstås.
Hur har det varit att vara konstnär i Västerås de senaste decennierna? När 14 minuter av debatten återstod höll Berit Mannberg, stolt KRO-konstnär, ett brandtal om villkor som kunde ha varit bättre. Löner har hållits nere, gratisarbete har varit standard, obetalda dialogmöten har ägt rum i årtionden, visioner och projektförslag har mötts av standardsvaret nej, pensionen efter ett långt yrkesliv ligger i botten på skalan.
KRO-konstnären Georgianna Kralli, uppväxt i Grekland och verksam i Västerås de senaste 35 åren, kunde inte heller ge Kulturnämnden eller Västerås som konststad sina rekommendationer. Gregor Wrobléwski, styrelseledamot i Aguélimuseet i Sala, framförde skarp kritik för att Västerås inte följde MU-avtalet, och inte bättre kunde understödja länets relativt fåtaliga KRO-konstnärer. Lena Våglund, kulturintresserad med ett yrkesliv inom Västerås stad bakom sig, gav kritik för att politikerna inte höll sig till ämnet, dvs konstnärsfrågorna.
Hur debatten gick för de politiska partierna får var och en bedöma själv. Här finns en radioinspelning av hela debatten. Även konstvetaren Kristina Mezei skrev en analys av debatten i Vestmanlands läns tidning.
Trots all kritik som framkommit under och efter debattkvällen, så måste man ändå se evenemanget i ett positivt perspektiv. Dialog är den enda framkomliga vägen. Och många har nog fått fler än en frågeställning att fundera vidare på, som de kanske inte hade kommit i beröring med annars. Konstnärernas Riksorganisation Västmanland har efter debatten skrivit till panelens kulturpolitiker och tackat för deras medverkan, samt passat på att bifoga den utmärkta skriften från Konstnärernas Riksorganisation, "Så kan kommunen kvalitetssäkra sin konstpolitik", och tillönskat politikerna en trevlig och pedagogisk sommarläsning.
Det relativt nybildade nätverket för konstaktörer i Västerås (Västerås Konstnärsförening, Konstnärernas Riksorganisation Västmanland, Konstfrämjandet Västmanland, KKV, Art Mobile, samt några ytterligare konstintressenter) har en medveten strategi att samverka kring de stora konstnärsfrågorna, och presentera gemensamma förslag till staden och Regionen. Just det att den lokala konstscenen lägger fram förslagen gemensamt tycks vara uppskattat av kulturpolitiker och -tjänstemän. Nätverket har på kort tid fått hyfsat bra respons. Det inger ett försiktigt hopp inför framtiden.
Jag passar även på att bjuda in till nästa Konstdebatt i Västerås den 28 augusti, i regi av Konstnärernas Riksorganisation Västmanland, Konstnärernas Riksorganisation Region Mitt och Konstaktörer i Västerås. Då tar vi ett länsperspektiv på bild- och formkonsten, och i panelen sitter politiker från Region Västmanland. Väl mött då!
Text och bild av Gunnar Forsman
konstnär och ordförande för Konstnärernas Riksorganisation Västmanland