sara_edstrom_1.jpg

Ordförande Sara Edströms reflektioner efter det kulturpolitiska konventet Folk och Kultur.

11 februari 2020

Det känns som att debatten har blivit kidnappad. Varför pratar vi alla plötsligt så intensivt om armlängds avstånd? På Folk och Kultur var det ett starkt genomgående tema för debatt efter debatt.

Jag kom dit på torsdagen och rakt in i samtalet som Per Schlingmann modererade mellan Stina Oscarsson - dramatiker, regissör och fri skribent, Lars Strannegård - rektor på Handelshögskolan och Aron Emilsson, Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson. “Går demokrati och en fri kultur att förena?” Var den helt klart klickbait-vänliga titeln på samtalet. Hur hamnade vi här? Att stå och spela Sverigedemokraterna rätt i händerna genom att låta dem sätta dagordningen och få det att låta som att viljan till ett mer jämställt kulturliv med större mångfald är precis lika illa som att vilja rensa ut det som enligt dem är misshagligt. Visst kan jag absolut hålla med Stina Oscarson att det vore mer rakryggat om alla färger av politiker skulle stå upp för på vilket sätt de vill styra kulturpolitiken, så kan medborgarna ta ställning och rösta därefter. Nu finns det ett visst mått av försiktighet från regeringen i hur de formulerar den politiska viljan till ett bredare och mer inkluderande konstfält, och en vilja från andra sidan att mörka att de ser kulturpolitiken som ett sätt att omforma samhället efter sin ideologi. Men samtalet på scen kom liksom bara att landa i att för att kulturen ska vara totalt fri måste den också stå totalt fri från finansiering. Både privata och offentliga finansiärer avfärdades och ansvaret för den totala konstnärliga friheten hamnade på den enskilda konstnärens axlar. Det är väl bara att tacka nej till uppdrag som är för styrda? Ett på tok för lätt sätt att komma undan debatten enligt mig. Nog ska vi väl lyckas problematisera den fria konstens villkor samtidigt som vi inkluderar en diskussion om finansiering? I det samtal som vi på Konstnärernas Riksorganisation arrangerade på torsdagen på samma tema ville vi fördjupa diskussionen. Vår kulturpolitiska strateg Zandra Thuvesson samtalade med mig och etikprofessor Elena Namli. Elena ville påminna oss om att människor är otroligt mycket mer kapabla att resonera och relatera till komplexa frågor än vad populisterna vill få oss att tro. Denna retorik som används för att slå en kil mellan “vanligt folk” och en “självutnämnd konstelit” (som vurmar för att konstnärer ska få göra vad de vill för skattebetalarnas pengar) den har tyvärr varit alltför framgångsrik. Jag slutar aldrig häpnas över hur lättmanipulerade många till synes vettiga människor är när de låter populisterna lägga ord i munnen på oss, ord som styr samtalet i precis den riktning de vill få oss att gå. Ja, jag är en del av problemet själv i och med att jag återupprepar orden, går in i debatten, följer deras pipa. Varje dag diskuterar jag med mig själv om huruvida jag ska springa på ännu en av de populistiska utspels-bollarna eller om jag ska ignorera dem och styra kosan efter mitt eget huvud. Jag jämför med debatten kring invandringspolitiken då jag suttit hemma i TV-soffan sedan Ny Demokratis tider och sett hur alla dessa olika strategier har stötts och blötts. Ignorera, inkludera, ifrågasätta, samtala, möta med fakta, spela på medmänsklighet…. Vilken taktik som än använts har de bruna krafterna stärkts. Jag har suttit hemma och irriterat mig enormt över hur den frågan seglat upp som till synes sååå viktig för var och varannan svensk medborgare, när vi ju har en mängd andra mycket mer relevanta och akuta frågor att handskas med i samhället. Nu när debatten handlar om kulturpolitik ligger det mig och mitt liv och mina egna känslor så nära att det är otroligt svårt att stå emot när jag hör korkade människofientliga utspel. Klart jag vill säga ifrån och agitera emot och stå upp för vilken sorts kulturliv och samhälle jag vill se. Och vips har jag återigen sprungit på en populistisk boll. Tänk om jag istället fick ägna mig åt alla de andra viktiga frågorna som berör Konstnärernas Riksorganisations medlemmar! Vettiga villkor och bra avtal! Fotograf: Sara Edström.

Nyhetsarkiv


Häng med i konstnärspolitiken!

Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.

Vi delar inte din epost med någon

Är du medlem?

Då får du redan dessa – och många fler nyheter – som del av ditt månatliga medlemsbrev och behöver inte anmäla dig här!