I slutet av maj överlämnades rapporten till kulturdepartementet inför arbetet med den nationella handlingsplanen på området. Enligt rapporten återspeglas inte det breda intresset för konsten i konstnärernas sociala och ekonomiska villkor. Investeringar i konsthallar görs och antalet besök på utställningar är högt. Ändå visar det sig att konstnärerna på bild- och formområdet har allt sämre inkomster och de tvingas lägga mindre tid på det konstnärliga arbetet. Staten får kritik för att investeringarna i konsten sjunker och att staten inte ens lyckas följa MU-avtalet, ett avtal som staten ligger bakom.
Så, var kommer den här oviljan att backa upp konstnärernas yrkesutövande ifrån?
– Man kan nog hitta lika många skäl som det funnits kulturministrar, säger Katarina Jönsson Norling, riksordförande Konstnärernas Riksorganisation.
En av anledningarna tror Katarina Jönsson Norling är att den senaste kulturutredningen förbigick frågorna om konstnärernas ekonomi.
– Nu, sex år senare, kan vi börja urskilja resultatet av bristen på förståelse för våra villkor och ett strukturellt arbete för att lösa problemen.
Hon tror också att det handlar om politisk ovilja och okunnighet.
– Men nu har vi hjälpt den nuvarande rödgröna regeringen med att plocka fram siffrorna genom den här granskningen, så nu vore det en ren underlåtenhet om vi inte får se lite smart politisk ingenjörskonst.
Per Bill (M), kulturutskottets ordförande, tror att det beror på att det allmänna ekonomiska läget de senaste åren varit turbulent.
– Konstnärer har påverkats av en tuff ekonomisk verklighet. Det är därför viktigt att lyfta in bild- och formkonstens betydelse för samhället i stort när ekonomin så småningom återhämtar sig och det finns ökade ekonomiska resurser.
Siffrorna i rapporten visar att kulturarvets finansiering har stärkts med 230 procent mellan 1980 och 2005, medan budgeten för de samtida konstarterna bara har stärkts med 44 procent. När det kommer till både statens och regionernas satsningar på kulturutgifter har de ökat mellan 2010 och 2013, men satsningarna på just bild- och formkonsten och kulturskaparens villkor har sjunkit.
– Inom de andra kulturområdena finns ju i större utsträckning institutioner, där kulturskapare är anställda. Det innebär att cheferna för dessa har skådisarna och musikerna nära inpå sig. Konsthallar och konstmuseer har ju mer tillfälliga kontakter med konstnärer, så förståelsen och viljan att ta ansvar för konstnärernas villkor kommer inte lika naturligt, tror Katarina Jönsson Norling.
Per Bill menar att konstnärernas ekonomiska situation påverkas av bland annat andra människors privatekonomi och samhällets förmåga att inkludera kulturen inom alla områden.
– Diskussionen kring bild och konstnärers villkor får inte bara begränsas till att handla om direkt och indirekt skattefinansierat stöd till konstnärer. Det är i detta sammanhang viktigt att exempelvis satsa på kreativa näringar, skapande skola, den fysiska miljön på skolor, i bostadsområden, på äldreboenden och sjukhus.
Rapporten tar också upp statliga och regionala museers bristande tillämpning av MU-avtalet när det kommer till att ersätta konstnärer vid utställningar. Katarina Jönsson Norling menar att det är upp till kulturministern, Alice Bah Kuhnke (MP), att se till att museer faktiskt följer avtalet.
– Hon behöver bara kräva av de museer som erhåller statliga medel att – utöver den upphovsrättsliga utställningsersättningen – ersätta varje arbetad timme som en konstnär investerar i att producera en utställning. Hon får tillföra och öronmärka pengar under några år och se till att KRO/KIF kan stötta upp konstnärerna med förhandlingsstöd. Under tiden förhandlar regeringen och vi om MU-avtalet så det blir tydligt att all arbetstid ska ersättas.
Enligt Per Bill är erfarenheterna av MU-avtalet positiva.
– Det är självklart att de beslut som regeringen fattat även inom detta område skall följas och att de goda erfarenheter som finns av avtalet bör kommuniceras ut till kommuner och landsting för att stimulera även dessa att teckna avtal.
Men Katarina Jönsson Norling kräver hårdare tag.
– Vi vill förhandla om MU-avtalet med regeringen så att det blir tydligt att även konstnärernas arbetstid alltid ska ersättas. Utställningsarrangörer som inte betalar konstnären MU-avtalsmässigt för både upphovsrätt och arbetad tid bör inte heller få några statliga medel.
I rapporten framgår också att samtidigt som konstnärernas ekonomiska och sociala situation försämras har antalet utexaminerade konstnärer från konsthögskolorna ökat med 170 procent de senaste fem åren. Det är en ekvation som enligt KRO/KIF inte går ihop.
– Sverige behöver fler konstnärer men också bättre möjligheter för konstnärerna att vara yrkesverksamma. Varför ska staten utexaminera fler och fler konstnärer om man samtidigt försämrar deras förutsättningar att verka som konstnärer. Logiken är märklig, samhället borde satsa på att ta tillvara de unga nyutbildades kunskaper, säger Sanna Svedestedt, ny ordförande för Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare .
Per Bill tror inte på att reglera antalet utbildningsplatser.
– Den högre utbildningen bör, för att fungera optimalt, vara fri. Det finns goda skäl för att tro att många av framtidens jobb kommer att skapas i samarbete mellan olika näringar och konstformer. Konsten och konstnärer har mycket att tillföra inom alla samhällsområden. Att det finns ett stort intresse bland unga människor att läsa konst på universitetsnivå är i första hand en stor framtida möjlighet snarare än ett problem, säger han.
– Det finns ett stort intresse för konst och konstnärligt arbete. Många vill bli konstnärer. Kanske beror det på att unga människor ställer större krav på ett meningsfullt och utvecklande arbete och liv, säger Sanna Svedestedt.
JULIA PILEBY
Rapporten kan du ladda ner här