Vem är du och vad har du tidigare arbetat med?
Jag är en konstant nyfiken och frustrerad skåning boendes i Stockholm sedan slutet av 90-talet som gärna ser mitt liv som en pågående bildningsresa. Min akademiska utbildning har varit både brokig och givande. När jag var yngre drömde jag om att bli människorättsadvokat. Så blev det inte! Några år inom utbildningen "Ekonomi, teknik och design" på KTH, Konstfack och Södertörns högskola innan jag till slut insåg att jag absolut inte är någon ekonom utan istället fördjupade mig i Medie- och kommunikationsvetenskap, tog en fil.kand och grävde mycket i frågan om strukturell rasism i nyhetsmedia. Parallellt med denna utbildning läste jag litteraturvetenskap, statsvetenskap och tog även till slut en magister i Förlagsvetenskap på Stockholms Universitet.
Under åren har jag varvat arbete inom mänskliga rättigheter och demokrati med olika uppdrag inom kulturvärlden. Styrelseuppdrag för Tempo Dokumentärfestival, pr-ansvarig för skönlitteratur och sakprosa på Norstedts, redaktör/projektledare på nyhetssajten Blankspot, verksamhetschef för mediehuset Fanzingo i Alby, utredare i frågor om hot och hat mot oberoende opinionsbildare och civilsamhällesaktörer åt människorättsorganisationen Civil Right Defenders, politisk sakkunnig med strategiansvar hos kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, förläggare, moderator och seminarieproducent åt bland annat Kulturhuset i Stockholm.
Givet de strömningar av politisk klåfing-righet på lokal, regional och inter-nationell nivå som jag noterat vill jag kämpa för armlängds avstånd, ett upp-värderande av konsten och specifikt konstnärerna i samhället i stort.
Vad är ditt förhållande till konst?
Konstnärer och konst är ett samhälles livsnerv. Konsten ska alltid vara fri.
På tjänsteresa i Kiev, Ukraina för några år sedan besökte jag Lenin-museet som genom bevarandet och kontextualiserande av de gigantiska marmorstatyetterna skildrar historien. Konsten säger mycket om vår historia och hur vi i framtiden kommer att kunna förstå vår samtid. Vilken konst premieras i ett samhälle? Vems konst har fått uppmärksamhet? Jag är övertygad om att kvinnliga konstnärer och konst producerad av underrepresenterade grupper inte fått den uppmärksamhet som den förtjänat. Så mycket konst som vi gått miste om genom åren!
Just exakt nu är jag sugen på att se Teresa Traore Dahlbergs utställning på Färgfabriken i Stockholm.
Vilka konstnärspolitiska frågor tycker du är viktiga att driva?
Jag är livrädd för att vi när vi ser tillbaka på den tid vi lever i nu kommer att se en ängslig tid.
Givet de strömningar av politisk klåfingrighet på lokal, regional och internationell nivå som jag noterat vill jag kämpa för armlängds avstånd, ett uppvärderande av konsten och specifikt konstnärerna i samhället i stort. Jag tror att vårt samhällskontrakt vilar på att vi genom konst och kultur kan mötas och leva tillsammans oavsett bakgrund.
När Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur pratade hon en del om hur människor i totalitära länder ansluter sig till schackklubbar, körverksamhet och liknande för att utan rädsla kunna möta likasinnade. Vi ser idag lokala exempel på hur folkbildningen nedmonteras i Sverige och vi ska vara medvetna om vad det är som står på spel i förlängningen. Det kan låta bombastiskt men ja, det är dessa värden vi måste försvara. Kopplingen mellan konst, kultur och de Globala målen och Agenda 2030 är också något som jag känner är viktigt.
Rent konkret är det självklart viktigt att ständigt arbeta för konstnärers ekonomiska villkor, detta ser jag framemot att gräva mer i och förhoppningsvis utveckla än mer utifrån både regeringens liggande handlingsplan och utifrån den konstnärspolitiska utredning som nyligen presenterats. MU-avtalet, sjukpenninggrundande inkomster, bättre situation gällande ateljéer är några sådana frågor.
Foto: Arne Barlindhaug Ellingsen.